Det är med blandade känslor som jag Buss-Robban lämnar Njurunda för att bli stationerad i stan. För snart tre månader sedan fick jag min fasta anställning på Njurundabussarna, och mycket har man lärt sig och jag stortrivs på det trafikområdet. Dock blev den här resan kortvarig, till januari försvinner två tjänster som gör att jag måste flytta på mig, och från och med 7 januari blir alltså min stationeringsort Sundsvalls tätort. Det dåliga är att jag måste lämna området man har trivts med och alla fina kollegor man jobbat ihop med och inte minst alla människor som tappert står och väntar på hållplatsen på oss som jobbar, därför känns det lite tråkigt att inte längre få vara med i arbetet inom kollektivtrafiken i och till och från Njurunda. Men jag ger inte upp hoppet om att en dag få återvända, för kul är det att köra där ute. 

Nu till rubriken, för när jag var helt grön i området bestämde jag mig för att utforska linjerna lite bättre, och en mörk höstkväll efter avslutat pass valde jag att utforska linje 126 som går mellan Njurundabommen-Lörudden-Galtström. Jag ville titta lite närmare på hur det såg ut på ställena där man vänder bussen och åker tillbaka. Galtström har jag varit många gånger förut så dit behövde jag inte fara, så då åkte jag istället till Lörudden, ett idylliskt litet fiskarläge med både åretrunt-bostäder och sommarstugor ca 1,5 mil från Njurundabommen. Jag åkte dit och kände igen mig på dom flesta ställena.

Jag ställde bilen på stället där bussen vänder och började undersöka eventuella hinder, faror och hur mycket utrymme som fanns att tillgå för en fullstor buss. Men bara när jag tog några steg ur bilen kom det fram en medelålders dam med hund fram.

Hon kom fram till mig och jag presenterade mig, "Hej, Robert heter jag och kommer från bussbolaget Nobina" sade jag då, men det jag möttes av var misstänksamhet och fientlighet. 

"Vad gör du här?" frågade damen, jag presenterade mig en gång till och jag sade att jag undersökte busslinjen eftersom det är här jag kommer att köra med bussen nästa dag, men damen verkade inte tro mig.

"Varför har dom skickat just dig" frågade hon, fortsatt misstänksam.

Jag tog det en gång till att jag var anställd vid bussbolaget Nobina som körde bussarna i Njurunda. 

Men det hjälpte inte, och inte blev det bättre när jag gång på gång förklarade att jag är en helt vanlig busschaufför som försöker underlätta i arbetet, jag visade upp mig i min fulla uniformsmundering men damen var fortfarande misstänksam. "Har du nån legitimation jag kan få se?" frågade hon till sist, och nu började jag tappa tålamodet och sade "Nej, det enda jag har är mina körkort, jag har inget bussförarleg att visa upp". Jag tänkte att enda sättet för att få den här kvinnan att tro mig var att jag skulle åka och hämta en buss från garaget, vilket var ganska omöjligt just då.

Till slut gav jag upp och sade "Jag har ändå gjort mitt här, nu ska jag ändå åka härifrån!". Jag hoppade in i bilen och körde därifrån mycket irriterad och förolämpad och hoppades på att när jag kom dit med bussen näsa gång att jag inte skulle mötas av den där fientligheten jag kände där ute på Lörudden.

Men jag kunde tänka mig att grunden till denna misstänksamhet som jag mötte till stor del berodde på att villainbrotten har ökat, och att folk är försiktiga och ser sig om kring, och att det bildats en grannsamverkan som är till stor nytta. 

Men nu ser jag framåt och hoppas att 2015 ska bli ett bra år, både inom jobbet och inom musiken, men det återstår att se. Men framför allt ska jag fortsätta kämpa och förhoppningsvis komma tillbaka till min rätta plats inom busstrafiken nämligen landsbygden.

Mer om det i senare inlägg...

Jahapp, jul igen, känns som det var inte alltför länge sedan men viss är det härligt att kunna samla ihop hela familjen till en enda stor trevlig stund tillsamans. Och på självaste doppardagen kan jag berätta vad som hänt här på "RIMs Musikaliska Verkstad" bortom musiken. 

I ett helt år har jag lagrat dom i mitt kylskåp, två flaskor med Zeunerts julmust. Experimentet gick ut på att jämföra skillnaden på smaken på julmust som jag låtit stå ett helt år och julmust som tillverkats nyligen. 

Varför blev det Zeunerts julmust som fick vara med på experimentet? Jo, för att den julmusten är en av dom få julmustar som finns upptappade på glasflaskor. Och just glasflaskor gör att drycken kan hålla sig längre än om man hade tappat upp den i PET-flaskor.

Senare i julhelgen lär jag få veta svaret, då ska jag jämföra med en ny flaska julmust från samma tillverkare och en flaska som stått still helt orörd i ett helt år. Men också få mina eventuella försökskaniner i familjen att vara en del av experimentet, vem vet.

Vid sidan om mitt kylskåp har ett annat projekt nyss avslutats, närmligen om det går att bygga ett hus liknande pepparkakshus men med choklad!? Ja döm själva, här är mitt och RIMs egenbyggda chokladhus. Huset består av 6 stycken 200g Marabou mjölkchkladkakor, alla bitar utom dom två takbitarna är beskurna och formade för att passa. Och alla bitar är varsamt ihopsatta med kristyr som direkt efter montering är ställda i kylskåp. Och när huset var färdigmonterat återstod dekorering med kristyr och Non-Stop.

Pepparkakshus har fått sig en helt ny innerbörd. 

Men nu lämnar jag studion för lite julfirande, därför vill jag och RIM önska alla följare, läsare och lyssnare en riktig God Jul!

Under hösten var jag med om en av dom för mig ovanligare ingreppen i min kropp. Under mitt liv har jag gjort gjort operationer mot nageltrång, gjort koloskopi (man går in med en slang med kamera igenom rumpan för undersökning av tarm) och gastroskopi (man går igenom matstrupen också med en slang och kamera), men nu var det nåt helt annat. 

För nåt år sedan märkte jag att min ena testikel blev mer och mer känslig för ytttre påverkan, och då och då det mest fruktansvärda jag varit med om. Testikeln vred sig så att hela den var svullen, smärtan när den väl hade vridit sig gick inte att beskriva, en konstant smärta som strålade ända upp i buken. Men alla gångerna hade jag lyckats återställa den till rätt läge och svullnaden och smärtan försvann. 

Testikelvridning, sk testikeltorsion, t.h drabbad testikel och sädesledare

När så jag fick veta att den vanligaste cancerformen bland män var testikelcancer, började jag fundera och kom fram till att man kanske skulle kolla upp sig själv och samtidigt tala om för dom på vårdinrättningen vad jag varit med om. Sagt och gjort bokade jag en tid på vårdcentralen.

På vårdcentralen var det första dom gjorde var att undersöka området med ultraljud, inget konstigt hittades men när jag fick frågan om att göra en operation mot mitt problem med vridande testikel så kunde jag knappt tro det var sant. Äntligen skulle jag bli kvitt problemet och inte oroa mig för om det skulle komma hända igen. 

Några veckor senare fick jag en tid hos dagkirurgen, vilket skulle betyda att jag inte skulle bli inlagd utan få åka hem samma dag efter operation. 

Klockan var före 7.00 på morgonen när jag klev av bussen vid sjukhuset, jag hittade avdelningen på sjukhuset och fick sitta och vänta. Sen blev jag uppropad och fick gå in i ett omklädningsrum och jag fick klä av mig och fick sjukhuskläder att ha på mig under vistelsen. När jag så småningom var klädd nästan helt i vitt blev jag visad till en sal och jag fick en egen säng att ligga på tills det var dags. Under den morgonen vaknade jag med huvudvärk hemma, och då kändes det bara skönt att få ligga ner och vänta.

Ett tag senare var det dags, några sköterskor rullade bort med mig liggades i sängen in i en hiss ner till opertation. 

Väl i operationssalen väntade lite mer sjukhusfolk på mig, jag fick kravla mig över till det hårda operationsbordet, operationsmössa och täcke fick jag på mig och jag var inställd på att det här bara skulle bli en titthålsoperation utan att bli sövd med narkos utan bara med lokalbedövning, men där fick jag fel. Rätt var det var så höll en sköterska en mask en bit ovanför min näsa och mun i tron om att det inte var narkos, utan syrgas.

Men ju fler andetag jag tog desto dåsigare blev jag och mer än så hann jag inte tänka föränn det svartnade för ögonen och jag sov en sömn inte helt utan nån enstaka dröm.

Försiktigt öppnade jag ögonen när jag fick åter medvetandet, jag låg i samma sal som jag kom till från början. Men jag var så dåsig att jag sov ett tag till, jag kände med ena handen att jag hade en näsgrimma för bättre andning och innanför underkläderna hade jag som en stor dambinda mellan benen. Jag var också uppkopplad mot en dator som mätte andning och puls.

Operationen hade gått till så att kirurgen hade gjort ett snitt i pungen, undersökt den drabbade testikeln, för att sen sy fast den med övrig vävnad för att den inte ska vrida sig nån fler gång, och därefter sy ihop snittet. 

Men som sagt, riktigt dåsig var man och jag kände att jag inte hade nån brådska därifrån så jag fortsatte och sova och piggna till. Mellan sömnångorna kunde jag höra sköterskorna som gick förbi, nån tittade till mig med kommentaren "ja, Robert bara sover å sover han...".

Näsgrimma

Men vaknade till gjorde jag och fick till slut sköterskornas uppmärksamhet med att jag satt upprätt i sängen och bara var. Jag hade vaknat till för mig välkända toner som spelades i en högtalare i salen på låg volym, jag hajade till och kunde placera musiken direkt. Jag hade vaknat till "Ad dios" album "Aquatica", ett album som jag lyssnade mycket på förr och än i dag lyssnar jag på "Ad dios" musik.

Albumet "Aquatica" av duon "Ad dios" gav mig ett mjukt och behagligt uppvaknande medans narkosen släppte

Jag fick en lätt frukost vilket var underbart för nån frukost före operationen var det inte tal om, och strax efter att jag hade stoppat i mig den sista biten av mackan kom en av läkarna som utförde operationen till min säng. Han frågade hur jag mådde och jag kunde när jag kände för det gå till personalen som senare skulle skriva ut mig. Jag fick info om hur jag tog hand om operationssåret på pungen vid dusch och tvätt, och att det kunde göra ont i det behandlade området den närmaste tiden, och att se upp så att såret inte blev infekterat. Bad fick jag glömma i minst två veckors tid under läkningen, vilket gjorde att det planerade besöket på relaxen på Himlabadet med några vänner och dåvarande flickvännen fick skjutas på framtiden 

Jag kände mig naturligtvis lite vinglig men inget illamående eller huvudvärk kände jag, det kändes som jag hade sovit en god natts sömn när jag fick på mig mina vanliga kläder och gick från avdelningen utskriven i riktning mot bussen hem.

Vid utskrivningen frågade en av sköterskorna om dom kunde beställa en sjuktransport till mig. Men jag sade bara "Äh, jag kan ta fyrans buss hem jag" sade jag. Jag tänkte att det finns dom som behöver sjuktransporterna bättre än jag, jag kände ju mig helt återställd trots allt.

På vägen ut till bussen i centralhallen fick jag vänta lite på bussen, och då passade jag på att ringa lite samtal till både min mamma och min dåvarande flickvän och berättade att allt gått bra. Telefonen hade ju varit helt avstängd under vistelsen på sjukhuset och dåvrande flickvännen hade också försökt få tag i mig men förgäves.

Och idag märks det inte mycket av operationen, till duschandet gjorde jag en kjol av en plastpåse att tejpa fast runtom medans det läkte, och nu känns det ingenting. Fast nog märks ärret och det kommer det att göra, i alla fall ett tag framöver.

Ja, snart är det jul och nedräkningen har börjat, och jag tänkte ta upp det som kanske ligger närmast. I tio år har jag och RIM skapat och producerat musik och även framfört musik inför publik, och i och med tio-årsjubileet kan RIM avslöja vad som blir nästa projekt. Men allt började nånstans och det med ganska trevande steg år 2004 och framåt, för allt har inte gått spikrakt. Allt från dåtidens primitiva metoder för lagring av stycken till teknikstrul och uppehåll i muciserandet. 

Allt började med att efter en jobbig vår och sommar med sjukdomar så bestämmde jag mig för att uttrycka mig i någon form, rita och måla har inte varit min grej, men när jag upptäckte avslappningsmusiken år 2003 så fick jag inspiration. Jag köpte en skiva med avslappningsmusik från "Theta förlag" med toner från keyboard och flöjt och jag fick idéer och började därefter samla på musik inom genren avslappningsmusik. Jag dammade av min gamla keyboard och började musicera. Och allt kan sammanfattas i denna tidslinje:

2004:  Första små styckena komponerades med en "Yamaha PSR-27" som första instrument där endast 99 ljud fanns att tillgå och utan att tangenterna var anslagskänsliga. Istället för noter hade jag arbetat ihop ett system med siffror fungerande som noter, som skrevs ned i ett anteckningsblock som fick fungera som notpapper, nån inspelningsutrustning fanns inte att tillgå.

Inspirationen kom från svenska artister inom genren avslappningsmusik från bland annat Björn Melander, Doru, Hans Gustafsson, IN-DI-GO och Ad Dios, vilket dom även gör idag.

"Häxkitteln" räknas som ett av RIMs allra första kompositioner. Ett meditativt och långt stycke, till stor del inspirerat av Björn Melanders "Growing Spheres" från CDn "Light and Up 2" (1995) utan vare sig takt eller puls. Komponerades årsskiftet 2004-2005.

Funderingar finns att göra inspelningar av dom stycken som finns nedtecknat, men först måste nyckeln hittas till alla siffror och tecken!

2005: Instrument nummer två kom in, en "Yamaha PSR-E303". Samtidigt togs för första gången musiklektioner på Sundsvalls Kulturskola med förhoppningen om att 2005 skulle bli ett riktigt musikår.

2007: Högstadiets sista skolavslutning avslutades med ett specialkomponerat stycke med första försöket att spela efter ett riktigt notsystem. Efter skolavslutningen tog ett långt uppehåll vid på nästan tre år.

Våren 2010: Ett kärleksförhållande och ny inspiration från nyfunna artister som "Secret Garden" och John Adorney satte fart på musikskapandet igen efter det långa uppehållet. Nya projekt planerades. En portabel inspelningsenhet köptes och för första gången någonsin kunde styckena spelas in och sparas, dock med inte alltför bra ljudkvalitet.

Försök gjordes med YouTube, som senare blev det som idag är "RIMs kanal", RIMs ansikte utåt. 

Hösten 2010: Sommarjobbet gav nya friska pengar till musiken. Under hösten gjordes stora investeringar, Instrument nummer tre köptes in, en "KORG PS60". Till det köptes även ett ljudkort och ett inspelnings- och mixningsmjukvara för PC, hemmastudion blev och är än idag centralpunkten i alla musikprojekt och all musikproduktion. 

Musikarbetet intensifierades vilket resulterade första albumet, "A Nordic Touch" blev RIMs första produktion.

Vissa spår hamnade på Youtube och senare under hösten hamnade hela albumet på Spotify, ännu en kanal för RIMs produktioner

2011: Musiklektionerna på Sundsvalls Kulturskola nåde sitt slut i samband med studenten efter sex år, Musikskapandet fortsatte dock i samma takt ända fram till vintern och andra albumet kom ut på Spotify, "Between Minds". 

"RIM" (Robert Ivnäs Music) bildades och allt musikskapande gick under RIM, hemmastudion ingick och fick namnet RIM Studio. En egen logotyp för musikproduktion och studio togs fram.

2012: Första scenuppträdandet på fem år, platsen var "Unga Magasinet" i Sundsvall och evenemanget och tävlingen UKM (Ung kultur möts), uppträdandet gick tyvärr inte vidare men blev väl mottaget. Låten som framfördes var "Light Clouds från albumet "Between Minds". Senare under våren ännu ett till scenframträdande med RIM, den här gången som en mellanakt till ett evenemang åt FFA.

Ny teknik kom till studion i form av ny hårdvara i form av dator och ljudkort till ny mjukvara i form av uppdatering i inspelnings- och mixningsprogram.

Annars var det studier och jobb som tog det mesta av tiden från musiken, inga nya projekt gjordes under hela 2012.

2013: RIM gjorde en komposition till morfar Jannes begravning, kompositionen fick namnet "The Way to the Eternity". Blev väl möt under ceremonin och hamnade på både på Youtube, och på Spotify som singel.

Nästa instrument köptes till studion, en "KORG X50" lades till samlingen som idag består av fyra instrument.

Alla RIMs musikinstrument uppradade, från Yamaha PSR-27 till senaste tillskottet Korg X50 

2014: Under våren fanns planer på nytt projekt med Gotlands-inspiration dock med oklar tidsplan, RIM meddelade senare under hösten att RIM försvinner från Spotify, fortfarande osäkert om RIM kommer att finnas på Spotify i framtiden. Men Gotlandsprojektet ligger just nu närmast och förhoppningsvis kommer 2015 bli ett producerande år då projektet kanske når sitt mål.

Där har ni vad RIM kommer att jobba med i framtiden, som sagt med oklar tidsplan. Följ utvecklingen här!

Just det, får verkligen inte glömma vad RIM haft för finger med i spelet den senaste tiden, RIM har varit med och bidragit till skapandet av en film, en kortfilm genre skräck. RIM sysslar även med foto och vid det här tillfället bidrog RIM med lite fotoutrustning till skapandet av filmen. Bakom och med i filmen hittar vi mina kompisar Eric Hellberg och Elin M. Larsson med flera. Eric Hellberg står också bakom Youtubekanalen och filmbolaget "Bluemoon Pictures" på Youtube som gör lite kortfilmer bland annat. 

Kolla här!! 

Inom kort kommer RIMs musik som finns ute på Spotify att försvinna efter fyra års närvaro. Anledningen är att den tjänst som RIM använder sig av, "Spot-me-up" läggs ned. "Spot me up" är en tjänst som gör att RIM kan sända ut musikmaterialet ut på Spotify. Och när "Spot-me-up" läggs ner så kommer RIM inte längre ha möjlighet att vare sig lägga upp nytt material eller underhålla befintligt material.

Själva avvecklingen som "Spot me up" gör, påverkar RIMs närvaro på Spotify och allt det material som är producerat av RIM försvinner, som består utav dom två albumen "A Nordic Touch"(2010) och "Between Minds"(2011) samt en singel "The Way to the Eternity"(2013). 

Det finns andra tjänster att tillgå för utsändning av musik till Spotify, men till skillnad från "Spot-me-up" så kostar uppladdningen av musikspår och underhållandet av materialet pengar hos samliga tjänster. Det gör att det för närvarande är osäkert om RIM kommer att finnas ute på Spotify i framtiden, visar det sig olönsamt med musik på Spotfy, så kommer RIM att rikta mer resurser åt RIMs kanal på YouTube.

Än så länge är inget klart vad som kommer att bli RIMs kanal i framtiden, men blir det "RIMs Kanal" på YouTube som får mest resurser så kommer det efterhand att finnas mer material på kanalen på YouTube. 

Det känns naturligtvis ledsamt att RIM förlorar en viktig kanal, men förhoppningen är naturligtvis att hitta en alternativ väg till Spotify igen och återigen göra det möjligt att du som lyssnare fortfarande kan ta del av bara en liten del av det som RIM står för.

Tack för den här tiden "Spot-me-up" och Spotify. 

För tio år sedan förändrades mitt liv, jag visste inte vad det var för fel på mig, men med tiden så klarnade bilden, inget kom att bli som det var förr. Förändringar är bra, förändringar är mindre bra. Allt handlar om att hitta balansen, för tio år sen vägde dom sämre förändringarna blytungt och jag undrade hur långt tid det skulle ta innan balansen var tillbaka.

Att plötsligt drabbas av en sjukdom som ska hänga med hela livet är en stor omställning, det fick jag erfara bara dagarna efter min 13-årsdag, jag hade hoppats på att få bästa möjliga start på tonårs-livet men allt förändrades bara inom loppet av nån vecka. Allt började med att jag drabbades av vad som såg ut som vanlig feber, jag kände mig ovanligt matt och trött i kroppen, jag kommer ihåg att jag fick dom första känningarna på en lördag då i april 2004, jag hade precis firat min 13:e födelsedag med ett litet kalas i bowlinghallen i Birsta, det var jag och ett gäng gamla kompisar från mellanstadiet som var där och vi rullade klot och slog ner käglor och hade kul. Efter avslutat spel kände jag mig ovanligt trött och lite smått hängig, men det var inget jag brydde mig om så mycket utan trodde att det skulle gå över nästa dag, bara jag fick ta det lite lugnt. Att bowla kan ju ta mycket på krafterna.

Men nästa dag, på söndagen kände jag mig bara mer och mer sjuk och när skolan började igen så sjukskrev jag mig och stannade hemma men allt tog inte slut där. Jag blev bara mer och mer sämre, det fortsatte med att jag inte fick behålla det jag åt utan att allt kom upp igen och jag mådde riktigt dåligt. Till slut fick jag gå till vårdcentralen med mamma som sällskap eftersom mina föräldrar anade att nåt inte stod rätt till. Det togs prover och jag blev undersökt, men det svar vi fick av läkarna lät bara så konstiga, allt från allergier till fel kost. Det slutade med att mamma bråkade till oss en remiss till barn- och ungdomskliniken på Sundsvalls sjukhus, sagt och gjort fick jag komma dit redan nästa dag. 

Väl på sjukhuset, det hade hunnit bli 30 april 2004, läkarna undersökte mig, tog prover, jag fick berätta hur jag mådde och vilka symtom jag visade. Efter en lång väntan sade läkarna "vi lägger in dig", sagt och gjort fick jag klä om mig till sjukhusets vita patientkläder och blev visad in den sal där jag skulle få tillbringa i nästan en hel vecka, helt isolerad. Salen bestod av två sängar, en för mig och en för mamma som var den som övernattade mest och egen toalett och TV med VHS.

Jag tänkte "är det så här mitt liv som tonåring ska börja med och se ut?"

Veckan kändes som en evighet, där var jag liggande med dropp vilket innebar att jag fick varken äta eller dricka, läkarna kallade det för "tarmvila". Och under den veckan undersöktes jag flera gånger bland annat med röntgen ett par gånger, ännu fler prover togs, allt var som en enda stor väntan. Men som tur var hade jag TV i salen som sagt med VHS, och filmer fanns att låna och jag hade världens bästa klasskompisar i skolan som skickade brev och önskade "krya på dig" med en och annan egengjord liten målning i brevet (breven har jag fortfarande kvar), var det nåt som dom visste var att jag älskade skolans potatisbullar och det hade serverats en av dagarna jag var inlagd vilket dom tyckte var synd, vilket stod i flera utav breven.

Sen fanns lekterapin där också, även om nu jag var där en gång. Men just den gången var clownen "Daff-Daff" (alias Thomas Jerbo) på besök. En helt otrolig människa som riktigt roade mig och alla som var där, och som gjorde att jag kunde lägga undan det jobbiga en stund.

Sen på nätterna när jag hade svårt att komma till ro, var avslappningsmusiken till stor hjälp. Med mig till sjukhuset hade jag med mig min CD-spelare med hörlurar och Hans Gustafssons "Silverfjärden" som jag nyligen fått i present då jag fyllde år, då jag precis hade börjat samla på avslappningsmusik. En skiva som jag lyssnar på än idag. Idag liksom då på sjukhuset gjorde musiken det mycket lättare att komma till ro och somna bättre, vilket också lade grunden till det musikskapande som jag gör idag.

Men jag visste ju inte hur länge jag skulle få ligga där, nu såhär i efterhand tänker jag på att om jag haft otur kunde ha fått legat inlagd ännu längre, men jag hade tur, fick permision under helgen samma vecka men med strikta kostvanor, fick komma tillbaka på måndagen igen, och efter en halvdag med lite provtagning så tyckte läkarna att jag frisknat till så pass bra att jag inte behövde ligga på sjukhus längre, äntligen befriad.

Jag fick diagnosen "Ulcerös kolit", som är en kronisk sjukdom som gör att tjock- eller ändtarmens slemhinna blir inflammerad, som också gör att tarmens funktion försämras, som främst drabbar personer mellan 20-30 år, till skillnad mot mig som blev drabbad när jag bara var 13 år.

Jag påbörjade en medicinsk behandling som jag kommer att fortsätta med hela livet ut.

Efter ett litet tag kunde jag återgå till det jag hade ätit innan utbrottet och jag kunde äta det som jag hade längtat efter så mycket, nämligen pommes frites och chips.

Under tiden på sjukhuset var jag blekare än ett lakan i huden, tunn i kroppen och var väldigt svag och orkeslös. Skolan skickade lite skolarbete till sjuksängen men det var knappt jag orkade med det. Som minst vägde jag så lite som 45 kilo under sjukhusvistelsen.

Men jag återhämtade mig, aptiten var stor och jag till och med lyckades med att få normalvikten tillbaka och lite till. 

Därefter följde en mycket jobbig sommar 2004 där jag mådde minst lika dåligt som innan sjukhusvistelsen med mycket uppkastningar, som till stor del berodde på biverkningar utav medicinerna. Men under hösten fick jag börja gå på årliga läkarkontroller och min medicindos justerades och jag mådde mycket bättre och kunde fokusera på framtiden som nybliven tonåring och skolan. Och sedan sommaren 2004 har jag innte haft några som helst problem med magen.

Under sensommaren 2004 fick jag komma tillbaka till sjukhuset och bli inlagd igen, men nu var det mest för att göra en så kallad gastroskopi och koloskopi och det handlade om ett par dagars inläggning. En undersökning av tarmen var det som stod på agendan där man med slangar både genom ändtarmen och genom matstrupen undersökte tarmen. Först fick jag i mig laxermedel via en sond genom näsan och ner i magen (riktigt obehagligt), så att magen skulle vara helt ren vid operationen, och när undersökningen skulle genomföras fick jag vara helt nersövd, första gången någonsin i mitt liv som jag fick narkos. En narkosläkare förklarade för mig dagen innan operation hur det hela gick till och att jag inte skulle känna nånting under hela undersökningen.

Väl på operationsbordet kännde jag mig lite nervös men jag litade på läkarna, jag fick en mask för näsa och mun och jag somnade av narkosen. Det kändes som att operationen hade bara tagit några sekunder när jag väl vaknat efteråt, för snabbt gick det. Men jag kände mig lite illamående efter narkosen och framför allt kändes det i halsen efter ingreppet med slangen dom hade fört ner genom matstrupen.

Tio år har gått, en evighet men som inte känns allt för långt borta, för varje gång det är dags för medicinen som från och med nu bara består av en tablett morgon och kväll, så tänker jag på tiden på sjukhuset och hur det hade annars slutat. Jag vet att vissa som drabbats av sjukdomen har fått gå med "påse på magen" hela livet. Till skillnad från mig då jag bara behöver ta tabletter.

Men annars så gav sjukhuset mig bra vård, men framför allt att jag haft tur som haft ett par ovärdeliga föräldrar som hjälpte och stöttade mig när det var som jobbigast. Tack för att ni funnits där!

Som många kanske sett på facebook eller hört lösa rykten kan jag nu bekräfta att från och med 1 oktober påbörjar jag en tjänst i Njurunda, söder om Sundsvall på heltid. Efter två år som timanställd hos både Keolis-Busslink och Nobina i Sundsvalls tätort, Timrå, Matfors och Njurunda så har min kamp om en fast tjänst på någon av Nobinas trafikområden gett resultat, och från och med 1 oktober kommer Buss-Robban att inte längre synas i varken stadstrafiken eller i Matfors, om man inte blir utlånad om det skulle saknas personal på någon utav ställena vill säga, utan jag kommer att jobba heltid i Njurunda, som innebär körningar på landsbyggden. 

17 september blev en viktig dag då alla bitar föll på plats, det var då jag fick det mycket trevliga samtalet från våran personalplanerare. Jag blev frågad om jag ville jobba med att köra buss på heltid i Njurundas trafikområde söder om stan. 

Jag vill så här i efterhand rikta ett stort tack till Nobina för visat förtroende, och inte minst vill jag tacka mina kollegor i Njurunda som stöttat och hjälp till med praktiska saker, allt ifrån rutiner till värdefulla tips och råd, och naturligtvis kommer jag att vara lyhörd och öppen för synpunkter och konstruktiv kritik från mina kollegor i fortsättningen också, men också tacka kunderna, för utan er skulle jag inte kunnat bli bättre.

Jag kommer också göra det jag kan för att få folk att trivas ombord till/från och inom Njurunda. Med glatt och trevligt bemötande, god serviceanda och ett stort engagemang och intresse hoppas jag att jag får ett fortsatt förtroende hos mina kollegor och inte minst från våra kunder som åkt med mig tidigare, att fortsätta åka med bussarna i och till/från Njurunda och fortsätta få en trivsam resa.

Men väntan på besked har tärt mycket på mig psykiskt, och vissa dagar har varit värre än vissa, med ångest blandat med nevositet som gjort att hela min kropp har skakat, dock inte på jobbet men som gjorde tillvaron vid sidan av arbetet väldigt tuff och jobbig. Då var det olidligt påfrestande och vissa gånger har det varit så pass mycket ångest och nevositet att det kännts som att man inte vetat vart man skulle ta vägen.

Men nu när jag åter fått tillbaka livsglädjen så ser jag framåt mot nya mål och äventyr inte minst.

Och just ja, en låt som jag hittade från min favorit-artist Medwyn Goodall, som gjorde att jag kunde sluta tänka på allt det jobbiga en stund, du är guld värd Medwyn!!

...härligare än att först ge sig ut och jobba en varm, smällhet och svettig förmiddag i bussen (utanför är det minst 25 grader), och sedan åka hem, ta av sig uniformen och sätta på sig nåt mer ledigt, packa med sig det nödvändiga, in i bilen och köra dom dryga 13 milen upp till Koviken utanför Hammarstrand. Väl framme, på med badkläder och slänga sig i Gesunden (del av Indalsälven) och låta vattnet svalka kroppen i sällskap med bästa vännerna och lämna allt jobbigt bakom sig?

Nä, jag tror inte det, för det här är för mig en del av det som kallas för livskvalitet! :)