Det har nu gått ett år sedan jag satte mig bakom en bussratt för första gången och körde mina första meter med den stora bjässen. Redan då visste jag att det här skulle bli nåt alldeles speciellt, och så känns det även idag. 

Efter avslutad utbildning gick det rätt fort, jag blev uppringd av min nuvarande chef om att jag skulle inställa mig på bussdepån på Gärde för en två veckors internutbildning, och i och med det så var jag anställd hos Keolis Sverige AB. 

Idag kan jag snart summera ett år av intensivt arbetande som gett en hel del, man har lärt sig hela tiden nya saker, liksom även idag då jag får nya erfarenheter. Och det är även idag som jag har profilerat mig som den där väldigt långe, unge killen som beter sig lite konstigt men som är en jävel på att jobba, och som också har en körstil som att stress inte existerar. För sån är jag, svårstressad. Varför vet jag inte, men som kanske jag berättade i en intervju i Sundsvalls Tidning i våras, att jag har en bra motvikt till den stressiga vardagen, nämligen musiken som är ett av mina största intressen, men mycket av min personlighet är sådan, att vara helt lugn. 

Sättet som jag arbetar på har mötts av beröm men också en del kritik. 

Min körstil styrs av flera faktorer. Jag är den som är inriktad på säkerhet och kvalitet, dvs tar inga onödiga risker, låter säkerheten och trafikreglerna gå före, att arbeta så att kunderna inte ska behöva hålla i sig så knogarna vitnar och man tvingas bända upp dom på ändhållplatserna, men även tekniken spelar också in i körningen, hur pigg motor och växellåda är. 

Det finns också en till sak som gör att jag är den som jag är, mitt liv ute i trafiken och inte minst nu det senaste året har varit långt ifrån smärtfri.

Bilden är från 22 december 2012 strax efter kl 13, för det var då det hände, det som är varje yrkesförares mardröm, Jag var inblandad i en trafikolycka, och just nu sitter säkert min busslärarinna i Vännäs och sätter kaffet i fel strupe och förmodligen läser vidare i hopp om att jag ska berätta vad som hände denna mörka lördag strax före jul, och jo det ska jag.

Det hela inträffade vid Gärdetjärn norr om stan, jag satt och körde linje 5 som går mellan stan och Gångviken via Birsta. Jag körde sista turen på omloppet på väg mot stan. Ombord hade jag ca 10 passagerare.

Efter rondellen i korsningen Johannedalsvägen-Tunabäcksvägen kom jag ifatt en traktor. I avvaktan på vad som skulle ske lade jag mig bakom och höll samma hastighet.

Plötsligt makade traktorn ut sig långt åt vänster, farligt nära mötande trafik, men som gav gott om utrymme på högra sidan av vägen. Jag uppfattade det som att traktorn skulle göra en vänstersväng och jag makade ut mig på höger sida. Hastigheten är runt 30 km/h.

Precis när jag hade bussens nos några meter från bakre högra hörnet på traktorn, svängde traktorn åt höger.

På bråkdelen av en sekund insåg jag vad som höll på att hända, jag ställde mig på bromsen, ABS-bromsarna slog till och jag vred ratten åt höger allt vad jag kunde. För är det nått som snödrivor med nyfallen snö kan göra så är det stötdämpning, men också att undvika en större katastrof.

I samma ögonblick som jag landade i snödrivan, smällde bussens främre vänstra hörn i traktorns framhjul och bussen stannade halvt stående i snön bara några meter från närmaste lyktstolpe. På några sekunder försökte jag förstå vad det är som hänt, det jag visste då var jag var helt oskadd, det var alldeles tyst i bussen, tills en äldre dam kom fram till mig där jag satt och berättade att hon måste ha transport till sjukhuset. Jag försökte samla mig och ringde 112 utan att tveka.

Den äldre damen berättade att hon har haft/har problem med förmaksflimmer, och allt som har med hjärtat att göra vet jag att det måste man komma till rätta med snabbt.

Alla andra människorna i bussen var helt oskadda, och helt lugna. Småbarnen som var med grät inte ens.

En stund efter mitt livs första 112-samtal kom både ambulans, polis och räddningstjänst. Traktorföraren hade redan varit framme vid mitt sidofönster efter krocken och frågat mig om allt var okej och önskade lycka till. Frivilliga medtrafikanter befann sig i bussen och hjälpte till innan räddningstjänsten tog över. Efter att jag hade förklarat situationen och olyckan för polisen, drogs bussen upp på vägen igen, och jag kontaktade trafikledningen. 

Eftersom garaget låg en knapp kilometer bort, föreslog trafikledningen att jag skulle ta med mina passagerare till garaget och ta ett ersättningsfordon för vidare transport till stan.

Bussen ådrog sig lättare skador i krocken i form av en krossad sidospegel, skador i vindrutans vänsterkant, spräckt vänster blinkerglas och lättare skador på en framskärm. Reservdelar fanns tillgängliga så redan dagen efter var bussen ute i trafik. 

En sak är säker, hade jag inte gjort den tvära svängen ner i snödrivan, hade skadorna möjligtvis blivit ännu värre.

Efter transporten till stan ringde trafikledningen och frågade, vilket dom hade gjort tidigare, om jag mådde bra och om jag kunde fortsätta passet. Då kände jag att det inte var några större problem, men ju mer dagen gick och när passet var klart kände jag hur chocken och ångesten sakta fyllde kroppen, med bara en stor undran "vad kommer att hända nu?".

Då kom jag på att Keolis har en kamratstödjarorganistation, och då ringde jag trafikledningen och berättade att jag behövde nån att prata med efter allt som hänt. Jag avslutade samtalet och några minuter senare ringde Matz upp, en av företagets kamratstödjare som stöttar och hjälper arbetskamrater i kris. 

Han hämtade upp mig där jag bodde, vi åkte till Gärde-depån, och började med det praktiska i form av att skriva en trafikhändelserapport och prata om det hela. I en timme satt vi där och gick igenom allt tills han körde hem mig och erbjöd att vara stöd dygnet runt, innan han åkte hem till sig. När som helst kunde jag ringa honom, om jag hade svårigheter att sova eller att jag bara behövde lätta på samvetet. 

Och ända sen den dagen är jag oerhört tacksam för allt det stöd som Matz gav och erbjöd mig, och att jag har fått gå vidare.

Det där vara bara en av dom händelser som gjort avtryck inom mig, och som alla vet så kommer jag aldrig glömma en sådan hädelse, även om nu tiden läker alla sår så finns ärren kvar och påminner oss det som varit. Den ena dagen kan man förtränga, andra dagen blir man ständigt påmind v vad som hände och vad det var som gjorde att du ser spåren än idag.

Musik kommer jag avsluta det här inlägget, och under skrivandets gång fick Hans Gustafsson fylla mina sinnen. Tänk att jag lyssnat på den här musiken i tio år, krama om varandra och må gott där ute.