Det finns människor som jag helst av allt skulle vilja be att ta ett steg åt sidan, för som vissa kanske vet så har jag ett musikintresse samt att jag är pianist och komponerar egen musik som jag gillar. Och musikintresserad som jag är så följer jag SVT:s nya program Maestro, där kända personer ska försöka bli dirigent men i varje avsnitt får en deltagare lämna tävlingen. De som deltar är blad annat Ola Rapace, Claes Elfsberg och Petra Mede. I senaste avsnittet gjorde tycker jag, Ola Rapace en mycket anmärkningsvärd prestation, där han dirigerade radiokören till Ted Gärdetads "Sol, Vind och Vatten". Och att lyssna på körmusik är en fröjd för örat, lyssna på det här som tar "Sol, Vind och Vatten" till nya höjder. 

Mm, så ska en kör låta tycker jag, men det som gör mig irriterad är dom personer som inte kan acceptera att jag gillar den här typen av musik, plus min egen. Dessa typer förstår inte vad musik är, och att bland annat körsång är nått riktigt gammalt som funnits länge, och som kommer att leva länge till.

Men ändå får vi musikälskare fortfarande utstå en massa skitsnack som bara intelligensbefriade människor kan säga rakt ut, dom vet inte vad dom snackar om helt enkelt. Visst, jag kan dra till ett annat ställe och hålla på med min musik om det skulle fungera för just dig, men att du fäller värdelösa och oförskämda kommentarer som bara talar ner dig själv till en lägre nivå, är otrevligt.

Så skärp dig och tänk dig för nästa gång innan du säger nåt, så gör du i alla fall mig och många andra en tjänst, för musik är konst, tänk dig för och håll dina idiotiska kommentarer för dig själv!

Sommarlovet är slut för många och med det så börjar allvaret, men för oss som har tagit studenten slipper tänka på prestationskrav och andra saker som hör skolan till. Fast det är ju klart, en del väljer att fortsätta att plugga vidare, men för just mig är det inte riktigt aktuellt för närvarande, man måste veta vad man vill studera och i vilket syfte. 

Istället är man på jakt efter jobb inom affärsbranschen, och för närvarande har jag besökt totalt 16 platser och avlagt CV, och många är väldigt possitiva för min erfarenhet inom hadeln med säljvana i åtta år varav sex år inom dagligvaruhandeln. Om dom nu skulle välja mellan mig som är handelsutbildad och kanske en som gått samhälle, så är största sannolikheten att dom väljer mig vid en eventuell rekrytering. Problemet tycker jag inom handeln är att vem som helst kan få jobb där, och då är risken stor att vi som gått handels på gymnasiet blir utan.

Det känns som att det inte spelar nån roll hur mycket erfarenhet av hadeln man har för ändå är det nån som kommer före. Men jag försöker tänka bort detta och hoppas på det bästa, med sex år inom dagligvaruhandeln tror jag man kommer långt och dessutom har ett intyg på att man är utbildad inom arbetsmiljö och säkerhet. Det är långt ifrån vad vissa elever på gymnasiet får ta de av och utbilda sig inom och ge en fördel i arbetslivet.

Imorgon ska den sista pusselbiten läggas, då står CityGross på tur att besökas, och jag hoppas ännu en gång att det är en trevlig och nyfiken chef som jag kommer ha att göra med. Om det inte skulle lyckas i den här stan, kan jag ju söka mig söderut och prova där, men så klart hoppas jag på det bästa.

Nu över till Stockholm

Många vet säkert att jag både är musiker och naturfotograf på samma gång, och det är sannerligen ingen dålig kombination. Fotandet ger inspiration till musiken, och musiken gör att fotandet fortsätter. Men den senaste tiden har det inte bara varit natur som fått vara mina objekt, utan även vid evenemang, som nu senast vid Attmarlyran.

Men det kommer tillfällen då fotandet går över till mingelbilder och i vissa fall lite inslag av paparazzi. Jag vet numera att paparazziplåtarna har ett ganska enkelt jobb, först och främst är det lätt att hitta intressanta objekt och sen är man där, bland folk och man smälter in bra också. Och är det nåt som partyfolk eller personer i största allmänhet är lite dåliga på, så är det att dom har svårt att släppa det dom håller på med om nån står till exempel med en kamera i handen bredvid eller bakom dom.

Det kan vara till exempel vid dans eller vid andra situationer där en individ kan vara helt upptagen av en annan människa eller nåt annat.

På dessa bilder har jag valt att inte låta personernas ansikten framträda i bild.

Men det finns andra tillfällen också där jag inte kan vara helt obemärkt.

Jag var på Öhn i närheten av Matfors för att ta sena kvälls-bilder i strandmiljö. Alldeles intill låg en campingplats med en del männsiskor som valt att tillbringa fredagsmyset utomhus bredvid sina ekipage på platsen. Och precis när jag riggat upp kamera-utrustningen och tar den första bilden med blixt så hör jag från campingpatsen:

Oj! såg du blixten!?

Ja, nu är nog säkert Aftonbladet här.

Men man kastade den kommentaren ganska snabbt över axeln och fortsatte med mitt lilla fotojobb, men man kunde inte undgå att tänka på vad som rörde sig i huvudena bland folket som var på den camingplatsen den kvällen.

Den frågan får bli olöst.

Nu till nåt helt annat, för under dom senaste dagarna har arbetet i studion fortsatt, med ett par nya stycken som följd. Och gemensamt med dom två är jag nästan helt och hållet gått in på piano-spåret, tro´t om ni vill.

Denna bloggen har födelsedag idag, det är nu nämligen två år sen denna bloggen startades i musikens och naturfotots tjänst. Och bilderna som publicerats här under åren har blivit allt bättre med tiden med framför allt bättre kameror och mer kunskap om det. Just den här bilden nedan har blivit en klassiker för denna blogg, den har synts i många inlägg och var även bloggens allra första header under en tid. 

Efterhand har headern också ändrat utseende och utformning, här ifrån förra sommaren.

Sen har även musik-videorna kommit och gått, och den senaste tiden har egenproducerat material funnits med, nu senast i juni, den första musikvideon som visades här var denna, Secret Garden och Steps. Och just Secret garden är en av dom artister som synts mest här, och den här videon hänger med än.

Bland dom som läser denna sida har säkert tyckt att inläggen är riktigt långa, och mycket riktigt har dom rätt. Från början var inläggen rätt långa, att ett inlägg kunde innehålla uppemot 35 rader var inget ovanligt. Men med tiden har raderna blivit färre, och bilderna fler, och just bilderna fyller ut inläggen så dom upplevs som mer omväxlande.

Inläggen behåller sin utformning men med tiden har innehållet ändrats, från att bara innehålla text, till att vara musik- och fotoinlägg. Men musik och naturfoto kommer fortfarande vara den här sidans kärna, och så kommer det nog också att vara under kommande åren, om bloggen skulle utvecklas och bli nåt annat än naturfoto och musik, ja det får framtiden bestämma.

Nu över till Melker Becker och Hemliga Svenska Rum.

Närmast kan man säga att den här veckan ska det hända, dags att skicka ut CV till olika arbetsplatser och hoppas på tur, och visst hade jag den tanken alltid. Dagen till ära klädde jag mig någorlunda propert, med skjorta, mörka byxor och svarta skor. allt för att göra ett gott intryck, för det var cheferna jag i första hand skulle träffa idag. Men två av dessa ställen hade ett annat system som gjorde att jag fick lämna pappren till en anställd och gå, medan på andra ställen fick jag träffa chefen personligen. 

Från chef till chef kan man säga att det finns vässentliga skillnader emellan. Den ena kan vara glad och avslappnad, den andra kan vara stel och ha ett kroppspråk och ansiktsutryck som är lätt att känna igen hos vissa personer, som hör till det kroppspråk som man kanske ska vara försiktig med.

Men tack och lov är alla inte på det viset, nej en och annan skötte sig exemplariskt vilket jag är glad över. 

Till och med var det så att vid ett tillfälle, fick jag berätta mer om mig själv och vad jag gillar att jobba med, mellan chefen och mig, och faktum är att det hittils var den enda kvinnliga chefen jag än så länge talat med.

Mitt CV då? jo vad kan man säga, en lång lista över platser där jag tidigare jobbat, med höga gymnasiebetyg och en merit som elevhuvudskyddsombud sitter inte helt fel, och det är just dessa som gör att jag hoppas på det bästa vad gäller jobb, vem vill inte gå miste om dessa kunskaper och kompetens?

Imorgon fortsätter äventyret, med förhoppningsvis lika avslappnade och intressanta chefer. Nu lämnar jag över till Hemliga svenska rum, och säger "Gonatt"  

Efter en semesterperiod utsocknes är jag tillbaka i stan för fortsätta med et som man höll på med från början, och visst har det hänt lite possitiva saker, bland annat funkar internet i studion, och så har jag äntligen nånstans att ställa bilen också.

Men i helgen har jag denna gång varit fotograf ännu en gång, den här gången i Sörfors där den årliga brännbollsturneringen Attmarlyran höll till, där lag från dom närmaste byarna deltog, och totalt var det 12 lag som skulle göra upp om segern.

Efter dom senaste dagarnas myckna regnande så var dom båda spelplanerna "Waterloo" och "Lützen" som dessa kallades, blev förvandlade till små träsk än gräsmattor, men när turneringen var i full gång, verkade det inte som att deltagarna bekymrade av varken underlaget eller det gråa fuktiga vädret. 

Laget som man blev personlig fotograf åt, var laget från Norrfjolsta. Dessa kallade sig Fjålwatch, där man inte kunde ta miste på att Baywatch var temat, med strandtält, pool som skulle symbolisera havet med tillhörande vakttorn och naturligtvis dom röda baddräkterna. Tyvärr kom detta lag inte så långt i tävlingen.

Annars var det fantasifulla teman som gällde, med bland annat indian-tema eller varför inte ett gäng uteliggare. Kan berätta att uteliggarna som kom från Lucksta, var det lag som vann "best in show". 

Följande kväll avslutades alt med fest på Smedjan, som är den lokala krogen i Sörfors med live-uppträdande av "Studio 3".

Mycket var det som sagt och jag avslutar detta inlägg med lite sekvenser från Norrfjolstas första match, och som sagt, det var riktigt blött i marken.

Eftersom golfandet ligger helt nere under det kalla halvåret, så kan jag under sommaren nästan överträffa mig själv. Och det är lite av vad jag gjort på golfbanan. Under rundorna som genomförts i år så har resultaten varit hur bra som helst för att vara så tidigt på säsongen. Till och med dom som jag spelar med blir något förvånade och lite glada.

Fast allt är inte bara bra, ett skitslag hit och ett skit slag åt andra hållet är vad som hänt, och visst är det acceptabelt när det har gått så lång tid sen förra gången jag höll i en klubba. 

Svart keps får det bli idag, liksom vid dom samtliga golfrundorna hitils i år.

Men för att återgå till idag som troligen varit bäst hitils, och vad som är gemensamt mellan dessa gånger är att jag bär svart keps, med anledning av det som hänt i Norge, på fredag har det gått exak två veckor sedan, och nu fortsätter arbetet i Norge med att reda upp spillrorna efter bomben, pararellt med att man förhör den misstänkte gärningsmannen.

Nu till ett märkligt människoöde, i veckans Hemliga svenska rum.