17 dagar har paserat på det nya året, ett år som kommer att bli något av ett litet jubileumsår, för till hösten är det tio år sedan jag skapade RIMs (Robert Ivnäs Music) första musikstycken, men mer om det kommer senare i år då jag gör en djupdykning bland papper, manus och tidigare inspelningar. 

Sedan dom första styckena har mycket hänt både musikaliskt och privat, men det tar jag i senare inlägg.

I år har företaget "ATIS" ännu en gång bytt namn på sitt företag, där deras jobb är att sälja och marknadsföra en mycket dyr städmaskin, "ProAqua". Nu verkar det som att namnet "International ATIS" är borta och företaget går under det nya namnet "Air Solutions Norden AB", och håller till på samma adress här i Sundsvall, men kontor finns det på andra ställen runt om i landet, på kort tid har dom öppnat kontor i bland annat Umeå.

Men mycket troligt är att företaget fortfarande kör med sina enligt mig, oseriösa arbetsmetoder och osäkra löne- och anställningsvillkor. Det var i våras 2012 som jag nappade om ett jobberbjudande på dåvarande "ATIS" som säljare. Väl där insåg jag att allt som sades i både jobbannonsen och på intervjun inte höll, och därför valde jag att lämna företaget efter bara tre dagar, lika lång som internutbildningen var. 

Mer om min väldigt korta karriär på det företaget hittar ni här

http://rimusic.bloggplatsen.se/2012/02/05/7264827-tva-dagar-pa-atis-thats-it/

Företaget har många namnbyten bakom sig, i början på förra deceniet sålde företaget Kirby Dammsugare som låg i samma prisklass som dagens "ProAqua", men redan då, 2004 granskades företaget av SVTs Uppdrag Granskning, och facket hade redan varnat för detta företag. När "ProAqua" senare lanserades gick företaget under namnet "Aroma Tech", därefter "International ATIS" och nu heter dom alltså "Air Solutions Norden AB. När företaget hade det gamla företagsnamnet blev företaget utnämnd till "Årets Gasell-företag" av tidningen "Dagen Industri" 

Men i mina ögon kommer detta företag vara ett blufföretag, vare sig det heter "ATIS" eller "Air Solutions Norden AB", kanske inte så konstigt med tanke på alla namnbyten.

Då var det klart, ett nytt område att köra buss i ligger framför mig, för idag var det sista dagen på en totalt fyra dagar lång fortbildning, och även den här veckan blev det klart med en förlängning av mitt nuvarande kontrakt med Keolis Sverige AB.

Ända sedan i maj har jag varit inne på idén om att kunna mer än bara Sundsvalls tätort att ha som arbetsområde, det var då det började klia i fingrarna och jag ville göra nånting mer. Då började jag intressera mig för vad som fanns utanför stan. Då fick jag ett tips om att eventuellt jobba i nåt av Keolis ytterområden, samtidigt om att det saknas folk i dom områdena. Jag började kriga och ligga i, tills för bara några veckor sedan då det öppnades en möjlighet.

Och ända sedan i måndags har jag och mina två kollegor under ledning av instruktör Peter varit kors och tvärs på vägarna i Timrå, där vi kommer att jobba inom kort, och haft linjekännedom. Nu återstår måndag och tisdag då jag och mina kollegor kör ordinarie skift åt ordinarie förare, och dom i sin tur ger sista ordet i och med att dom följer med, och under den tiden hoppas jag få lära mig fler rutiner hos Timrå-bussarna, för till skillnad från stadsbussarna förekommer fortfarande kontanthantering. Det enda som jag har sett av den biten är den stora redovisningsmaskinen i garaget som käkar mynt och sedlar. 

Spännande saker händer, och förlängningen av anställsningskontraktet hos Keolis Sverige AB är klart. Just den här förlängningen är den sista hos företaget. Nya förlängningen av kontraktet gäller till och med 15 juni nästa år och upphör när bussbolaget Nobina tar över trafiken i Sundsvall med omnejd. Det får jag naturligtvis följa upp och återkomma till. 

Det har nu gått ett år sedan jag satte mig bakom en bussratt för första gången och körde mina första meter med den stora bjässen. Redan då visste jag att det här skulle bli nåt alldeles speciellt, och så känns det även idag. 

Efter avslutad utbildning gick det rätt fort, jag blev uppringd av min nuvarande chef om att jag skulle inställa mig på bussdepån på Gärde för en två veckors internutbildning, och i och med det så var jag anställd hos Keolis Sverige AB. 

Idag kan jag snart summera ett år av intensivt arbetande som gett en hel del, man har lärt sig hela tiden nya saker, liksom även idag då jag får nya erfarenheter. Och det är även idag som jag har profilerat mig som den där väldigt långe, unge killen som beter sig lite konstigt men som är en jävel på att jobba, och som också har en körstil som att stress inte existerar. För sån är jag, svårstressad. Varför vet jag inte, men som kanske jag berättade i en intervju i Sundsvalls Tidning i våras, att jag har en bra motvikt till den stressiga vardagen, nämligen musiken som är ett av mina största intressen, men mycket av min personlighet är sådan, att vara helt lugn. 

Sättet som jag arbetar på har mötts av beröm men också en del kritik. 

Min körstil styrs av flera faktorer. Jag är den som är inriktad på säkerhet och kvalitet, dvs tar inga onödiga risker, låter säkerheten och trafikreglerna gå före, att arbeta så att kunderna inte ska behöva hålla i sig så knogarna vitnar och man tvingas bända upp dom på ändhållplatserna, men även tekniken spelar också in i körningen, hur pigg motor och växellåda är. 

Det finns också en till sak som gör att jag är den som jag är, mitt liv ute i trafiken och inte minst nu det senaste året har varit långt ifrån smärtfri.

Bilden är från 22 december 2012 strax efter kl 13, för det var då det hände, det som är varje yrkesförares mardröm, Jag var inblandad i en trafikolycka, och just nu sitter säkert min busslärarinna i Vännäs och sätter kaffet i fel strupe och förmodligen läser vidare i hopp om att jag ska berätta vad som hände denna mörka lördag strax före jul, och jo det ska jag.

Det hela inträffade vid Gärdetjärn norr om stan, jag satt och körde linje 5 som går mellan stan och Gångviken via Birsta. Jag körde sista turen på omloppet på väg mot stan. Ombord hade jag ca 10 passagerare.

Efter rondellen i korsningen Johannedalsvägen-Tunabäcksvägen kom jag ifatt en traktor. I avvaktan på vad som skulle ske lade jag mig bakom och höll samma hastighet.

Plötsligt makade traktorn ut sig långt åt vänster, farligt nära mötande trafik, men som gav gott om utrymme på högra sidan av vägen. Jag uppfattade det som att traktorn skulle göra en vänstersväng och jag makade ut mig på höger sida. Hastigheten är runt 30 km/h.

Precis när jag hade bussens nos några meter från bakre högra hörnet på traktorn, svängde traktorn åt höger.

På bråkdelen av en sekund insåg jag vad som höll på att hända, jag ställde mig på bromsen, ABS-bromsarna slog till och jag vred ratten åt höger allt vad jag kunde. För är det nått som snödrivor med nyfallen snö kan göra så är det stötdämpning, men också att undvika en större katastrof.

I samma ögonblick som jag landade i snödrivan, smällde bussens främre vänstra hörn i traktorns framhjul och bussen stannade halvt stående i snön bara några meter från närmaste lyktstolpe. På några sekunder försökte jag förstå vad det är som hänt, det jag visste då var jag var helt oskadd, det var alldeles tyst i bussen, tills en äldre dam kom fram till mig där jag satt och berättade att hon måste ha transport till sjukhuset. Jag försökte samla mig och ringde 112 utan att tveka.

Den äldre damen berättade att hon har haft/har problem med förmaksflimmer, och allt som har med hjärtat att göra vet jag att det måste man komma till rätta med snabbt.

Alla andra människorna i bussen var helt oskadda, och helt lugna. Småbarnen som var med grät inte ens.

En stund efter mitt livs första 112-samtal kom både ambulans, polis och räddningstjänst. Traktorföraren hade redan varit framme vid mitt sidofönster efter krocken och frågat mig om allt var okej och önskade lycka till. Frivilliga medtrafikanter befann sig i bussen och hjälpte till innan räddningstjänsten tog över. Efter att jag hade förklarat situationen och olyckan för polisen, drogs bussen upp på vägen igen, och jag kontaktade trafikledningen. 

Eftersom garaget låg en knapp kilometer bort, föreslog trafikledningen att jag skulle ta med mina passagerare till garaget och ta ett ersättningsfordon för vidare transport till stan.

Bussen ådrog sig lättare skador i krocken i form av en krossad sidospegel, skador i vindrutans vänsterkant, spräckt vänster blinkerglas och lättare skador på en framskärm. Reservdelar fanns tillgängliga så redan dagen efter var bussen ute i trafik. 

En sak är säker, hade jag inte gjort den tvära svängen ner i snödrivan, hade skadorna möjligtvis blivit ännu värre.

Efter transporten till stan ringde trafikledningen och frågade, vilket dom hade gjort tidigare, om jag mådde bra och om jag kunde fortsätta passet. Då kände jag att det inte var några större problem, men ju mer dagen gick och när passet var klart kände jag hur chocken och ångesten sakta fyllde kroppen, med bara en stor undran "vad kommer att hända nu?".

Då kom jag på att Keolis har en kamratstödjarorganistation, och då ringde jag trafikledningen och berättade att jag behövde nån att prata med efter allt som hänt. Jag avslutade samtalet och några minuter senare ringde Matz upp, en av företagets kamratstödjare som stöttar och hjälper arbetskamrater i kris. 

Han hämtade upp mig där jag bodde, vi åkte till Gärde-depån, och började med det praktiska i form av att skriva en trafikhändelserapport och prata om det hela. I en timme satt vi där och gick igenom allt tills han körde hem mig och erbjöd att vara stöd dygnet runt, innan han åkte hem till sig. När som helst kunde jag ringa honom, om jag hade svårigheter att sova eller att jag bara behövde lätta på samvetet. 

Och ända sen den dagen är jag oerhört tacksam för allt det stöd som Matz gav och erbjöd mig, och att jag har fått gå vidare.

Det där vara bara en av dom händelser som gjort avtryck inom mig, och som alla vet så kommer jag aldrig glömma en sådan hädelse, även om nu tiden läker alla sår så finns ärren kvar och påminner oss det som varit. Den ena dagen kan man förtränga, andra dagen blir man ständigt påmind v vad som hände och vad det var som gjorde att du ser spåren än idag.

Musik kommer jag avsluta det här inlägget, och under skrivandets gång fick Hans Gustafsson fylla mina sinnen. Tänk att jag lyssnat på den här musiken i tio år, krama om varandra och må gott där ute.

Ja, över en månad har gått sen sist och man kanske skulle skriva av sig lite, till att börja med blev jag och min musik väl bemötta på morfars begravning, när musikstycket spelades upp kunde jag höra snyftningar och gråt från olika ställen i gravkapellet och jag visste då att det här skulle bli nåt alldeless speciellt, en fantastisk helhet och ett bra avslut på hela gudtjänsten, lovorden kom och jag kände att jag hade gjort min signatur på allt. Kommer ihåg att mormor dunkade mig i sidan och gjorde tummen upp.

Appropå signatur, RIM har fått en egen signatur i form av en vinjett. Efter att begravningen hade ägt rum och arbetet började med att göra ett bildspel till kompositionen på begravningen, började ett projekt vid sidan av. RIM skulle få en egen vinjett i form av en animation (nedan). Och fler så kallade idents kommer inom kort, bara idéerna kommer.

Sen har studion fått ny utrustning, en ny synth har köpts in.  

Efter drygt tre år så var det dags igen, den här gången ett intrument med mer och bättre ljud innanför skalet (t h). Och med den förhopningsvis nya kompositioner att få fram under arbetets gång, och visst har det utvecklats. Från den första keyboarden (t v), ursrungligen från mitten av 90-talet till lite mer modernare grejer och när musiken tog ordentlig fart 2010 så har jag inriktat mig på bara syntar. Vad blir nästa steg tro? fortsättning följer.

Ja just det, ute på fältet i en beige scania nära dig fortsätter jag mitt arbete och än har jag inte gett upp. Under Sundsvalls Gatufest var jag placerad på nattskiftet och en sak var säker, jag hade inte tråkigt under dom nätterna. Som rubriken säger så har jag helt enkelt inte tagit på mig tjänsteslipsen, när det är sommar så kan man vara lite mer softare än annars.

Den 17 maj 2013 är ett datum som jag inte glömmer, för då förlorade vi en kär och älskad familjemedlem i och med min morfar Jannes död, och det var också den dagen jag träffade honom i livet, innan gick bort natten mot lördagen den 18:e maj, på Lindgården i Sundsvall.

När jag och resten av familjen blev underrättade, bestämde jag och RIM, för att hedra minnet av morfar Jan Gudmundsson med musik, sagt och gjort började arbetet. 

På jobbet vissa stunder känns det som att han är med mig, när jag kör linje 2 mellan Nacksta och centrum så känns det som att han är med mig i min buss, för det var trots allt här han bodde under en stor del av sitt liv, först i intilliggande villaområdet Sallyhill, och sedan i en lägenhet i Nacksta. 

Nu två veckor senare och efter mycket skruvande och filande så är musikstycket klart, och faktum är att jag inte har komponerat musik på över ett år.

Men det enda som fattas är en passande titel så att stycket blir en helhet, och som inom kort hamnar på Spotify och YouTube. 

Om en vecka äger gudstjänsten rum, och jag hoppas att min komposition blir väl bemött av oss som närvarar. Men en sak är säker, och det är att långt bort från oss, sitter min morfar sin himmel och lyssnar, både på min komposition men också på mitt förhoppningsvis fortsatta musicerande. Och han kommer fortsätta vara min osynliga passagerare i min buss, med tvåans buss till och från Nacksta.  

Maj är här och inte är det långt till semester för många, men för mig innebär det hopp om en toppensommar med jobb men också lite ledigt. Den närmaste tiden har inte mycket hänt men man har känt sig lite som en medmänniska då och då. Senast jag fick känna mig som en sådan var för drygt en månad sedan.

Jag hade nyss startat från ändhållplatsen på linje 1A på Alnö på väg mot Sundsvalls centrum. Några hållplatser bort ligger Vi Centrum med bland annat affärer och skola. I alla fall när jag anlände dit så stod det mest skolungdomar på hållplatsen i Vi Centrum som var på väg hem efter sin skoldag, jag stannade och lastade ombord alla ungdomarna och allt var precis som vanligt.

När den sista hade gått ombord, trodde jag, stängde jag dörren, men halvvägs till att vara helt stängd såg jag en liten tjej i 10-årsåldern stå kvar i närheten av min buss. Jag öppnade dörren igen så fort jag såg henne. Det första jag såg på henne var att hon var väldigt ledsen och grät. "Vill du åka med?" var det första som jag lyckades kläcka ur mig. ""Jag har tappat bort mitt busskort" svarade hon gråtande. På bråkdelen av en sekund förstod jag att jag minsann inte bara kunde lämna henne. "Kom in" svarade jag med min absolut snällaste röst, "det är ingen fara, det ordnar sig".

Hon gick direkt in och satte sig strax bakom mig, och under resans gång funderade jag på hur jag skulle lösa situationen när vi väl var framme i stan, om hon kanske hade nån anslutningsbuss. Hon var nästan helt tyst under resan och höll på med sin mobil.

Väl framme på Navet så rullade jag långsammt till stället där avstigning sker för 1A. Där såg jag en man med ett gitarrfodral i näven, men det var inget som jag lade så stor uppmärksamhet på.

Jag tryckte på dörrknapparna och dörrarna öppnades och jag fäste min blick i backspegeln. Sekunden senare ser jag mannen med gitarrfodralet stå vid framdörren och jag öppnar den i tron om att det var en kund som ville fråga nåt, det visade sig att det var flickans far.

"Jättestort tack för att du lät min dotter följa med din buss" sade han med ögon som inte gick att ta miste på. "Det var det minsta jag kunde göra för henne" sade jag med ett stolt leende. 

Han växlade några ord med mig innan dom gick vidare nöjda och glada och kvar satt jag och började rulla vidare mot nästa tur, vetandes om att jag gjort mer än rätt för mig. Insatsen som medmännsiska var ett faktum. 

I söndags var det inte många som kunde missa att en viss person var med i tidningen, känt sedan tidigare är att jag både Sundsvalls yngsta och längsta busschaufför. Tack vare min mor så fick Sundsvalls Tidning ett bra tips, och för ett par veckor sedan blev jag intervjuad av en reporter och fotograf. Och så i söndags blev jag en lokal kändis ombord på bussen.

Läs artikeln här:

http://st.nu/familj/1.5842124-rekordman-tar-plats-bakom-ratten

Efter lång tystnad på denna sida, så bryter jag den ännu en gång (inläggen blir bara färre och färre liksom). Det mesta har varit sig likt, fortsätter kämpa med jobbet som jag inte tänker ge upp i första taget. Men faktum är att kämpandet ger resultat i alla fall hos våra kunder, dom som åker med våra bussar. 

Sedan bara för ett par veckor sedan har jag börjat sticka ut i mängden bland oss i personalen, nu närmast fick jag bekräftat att jag är absolut yngst bland oss som kör, i alla fall i Sundsvalls tätort men kan även vara det i hela Keolis trafikområde som inkluderar Timrå, Matfors och Njurunda. Det som jag börjat göra som en extra service är att agera "Hållplatsutrop" med bussens mikrofon, och även via micken säga till när bussen ska börja rulla från bussstationen. Det kan låta "Linje 2 mot Nacksta, då kör vi", och det är det hitills ingen annan bland oss chaufförer som gör det än just jag.

Det trevliga i det hela är att det är mycket uppskattat hos kunderna. Jag var i alla fall påväg till bussgaraget för att växla några ord med våran trafikplanerare om hur nästa vecka kommer att se ut. Lite skämtsammt sade jag till honom att han kunde skriva upp mig inför kommande jobb redan dom kommande 7-8 veckorna fram till dess sommarschemat börjar gälla. Väl då får jag veta av min chef som kommer in i rummet, att det har kommit in ett mejl från en av våra kunder om en proffsig chaufför som körde 1A i måndags och misstänkte mig, för han vet redan hur jag jobbar i bussarna. 

Meddelandet satt uppsatt på våran info-tavla i fikarummet, där det stod:

Ämne: Proffsigt uppförande

Jag vill ge den chaufför som körde 1A från Navet i måndags kl 12:50 en stor ros.

Han hade ett mycket proffsigt uppförande.

Han var trevlig när jag steg på bussen, han sa till när han skulle åka iväg och "ropade ut" alla hållplatser och körde lugnt och sansat.

Det var en mycket bra, trevlig och säker resa.

Roligt med en proffsig chaufför.

Jag hoppas verkligen att mina synpunkter kommer fram till honom.

Mvh 

Elisabeth, Alnö

Jag kan säga att det gjorde dom!

Jag kollade sedan upp att det verkligen var mig hon menade, och efter att har kollat måndagens körschema kan jag slå fast att det var just under min tur som jag hade denna underbara passagerare.

Tack Elisabeth på Alnö, jag hoppas verkligen att vi ses snart igen i min buss :)