I slutet av april fick jag mitt senaste tillskott till kameran, en "kamera-kran" kan man säga, eller en "jib". Med en sådan skruvar man fast en kamera på en rörlig horrisontell bom, och då går det att lyfta kameran upp och ner och samtidigt filma så att det upplevs som att kameran flyger. Jibben kostade visserligen några tusen men det var det värt. Och lagom till min lediga dag på 1 maj, så skulle jag ge mig ut och testköra den och jag vände blicken åt nord-väst, och en sägenomspunnen plats, nämligen Döda Fallet mellan Bispgården och Hammarstrand i Vildhussens land, ca 10 mil från Sundsvall.

Men innan jag drog till "Döda Fallet" så hade jag stämt träff med två vänner, Desirée från Bispgården och Matilda från Hammarstrand, som också har ett fotointresse som jag. Vi drog upp på ett berg väster om centrala Hammarstrand, väl uppe gick vi en stig till en raststuga med en fantastisk utsikt, och väl där kunde jag rigga min utrustning och tjejerna och jag kunde fota loss, medans hagel, dimma och solsken avlöste varann.

Två filurer på berget, Desirée & Matilda.

När så eftermiddagen hade blivit kväll och jag hade kört hem, sagt och gett en hejdå-kram till var och en av mina lekkamrater (tack ännu en gång mina vänner för den här fina eftermiddagen), så tog jag siktet mot Döda Fallet. Vädret var fint, men det var kallt. Fingrarna och händerna frös och jag förbannade mig själv att jag inte tog med mig handskar. Men envis som jag var fortsatte jag gå runt i Döda Fallet och riggade jibben och kameran på olika ställen för att testa och jämföra var det blev bäst nånstans.

När jag slutligen kom nästan längst ner i fallet, vid den sk Herculesgruvan, kände jag att det här skulle bli ett bra ställe, jag började rigga jibben och kameran. 

När jag var i färd med skruva fast motviktsblocken på ena änden av bommen, hörde jag hur skruven som användes till att förankra kameran i jibben, lossnade och studsade ner på bron över vattensamlingarna och klipporna som jag stod på, och sedan studsade vidare med ett "plupp" ner i vattensamlingen och den dyiga bottnen och försvann. 

Herculesgruvan

Jag såg på ett ungefär vart den hade landat i vattnet, ringarna på vattenytan fanns kvar. Men att sedan hitta den skulle vara totalt omöjligt, visade det sig sedan. Med lite akrobatik klättrade jag ner från bron ner till vattnet, jag satte mig på en sten och tog av mig strumporna och skorna, drog upp byxbenen och sedan mycket försiktigt sänkte jag ner fötterna i det iskalla vattnet och vadade runt.

Nån skruv hittades aldrig, och till slut insåg jag mitt antiklimax och började klättra upp igen. Väl uppe på bron tog jag min kofta jag hade haft på mig och torkade fötterna lite, som vid det laget nästan hade tappat känseln, innan skorna åkte på igen. Värmen och känseln kom sakta tillbaka medans jag packade ihop grejerna och traskade vidare mot bilen.

Dagen efter ringde jag och beställde en ny skruv, och än så länge ger jag mig inte. Vildhussen som jag tror var med mig och som ville jävlas lite, skulle bara veta hur pass tjurig och envis jag kan bli för jag kommer tillbaka och börjar där jag ofrivilligt slutade, lita på det.

Vårmässan i Sundsvall, en mässa som aldrig intresserat mig men nu den senaste tiden har den varit en del i arbetet då en av stadslinjerna går förbi Nordichallen där den håller till årligen. Och rätt många människor har utnyttjat smidigheten, att ta bussen till mässan istället för att leta parkering som är svårt att få tag på just nu då halva ursprungliga parkeringsplatsen är en byggarbetsplats för vår nya bussdepå.

2012 var ett år som var bra ur ett musikperspektiv, då liveframträdandena var många under våren. Efter RIMs uppträdande på UKM och som extranummer till FFAs musiktävling "Sikta mot Stjärnorna", blev jag inbjuden att få vara med på ett hörn på vårmässan och stå för lite musikunderhållning. Många hörde säkert mitt spelande men det var ingen publikdragare precis.

Men det var en del dansuppträdanden också vid sidan om och det var en grupp på unga tjejer som stod för dansuppvisningen där medlemarna var i åldrarna ca 12-18 år.

Nu till rubriken, för när jag var klar med mina musiknummer flyttade jag på min live-utrustning från scenen till bakom scenen och bakom utställningsmontrarna, närmast Nodichallens väggar. Vad jag dock inte visste var att det fanns mer än bara tomma utrymmen bakom montrarna.

När jag efter ett tag skulle se efter min utrustning märkte jag att den hade kommit på villovägar och jag började naturligtvis leta. Sen märkte jag att jag hade kanske gått lite för långt när jag plötsligt såg dom unga dansarna stå och byta om en bit bort bakom ett hörn. Mobilen gick varm den dagen, många ville veta om jag var redo att köra fler uppträdanden eller om jag skulle göra det överhuvudtaget. 

Men jag märkte såklart mitt misstag och skulle gå därifrån. Då blev jag stoppad av vem som var dansarnas ledare, någon eller några måste ha märkt att jag gick omkring där och sagt till ledaren. 

Ledaren undrade vad jag gjorde där och jag fick förklara mig, och det första jag blev ombedd att göra var att visa att jag inte hade knäppt några bilder med kameran på mobilen som jag hade i handen. 

"Javisst kan jag göra det" sade jag och öppnade albumet, min dåvarande mobiltelefon var helt ny och jag hade inte hunnit knäppa så många bilder, och verkligen inte stått och tjuvknäppt där bakom. 

Efter ett tag fick jag gå därifrån, och jag hittade min utrustning men jag hade aldrig kännt mig så felaktigt anklagad nångonsin, jag som är så snäll. Och jag skulle aldrig i hela världen syssla med pedofili.

Men trots fadäsen där bakom montrarna så hade jag kul på mässan, och att få vara en del av besökarnas upplevelse i Nordichallen. Men vad dom unga dansarna hade för upplevelser av den dagen, ja det låter jag vara osagt.