I sommar har denna sida varit helt nere, men nu under sensommaren och hösten blir det annat! Då kommer jag ta upp det som ligger närmast, både vad gäller RIM och utanför själva studion. Under sensommaren och hösten kommer jag bland annat skriva om det här:

RIM 10 år!

Under hösten fyller RIM (Robert Ivnäs Music) tio år, och det innebär att jag tar mig en tillbakablick från dom första skrivna styckena till dagens produktion. Och så kommer jag berätta om vad som blir nästa projekt hos RIM samt hur framtiden ser ut.

Höggolvarna har kommit tillbaka i stan 

Nu bussar, för när Nobina tog över stads- och landsbygdstrafiken från Keolis tidigare i sommras fick vi både nya och begagnade bussar. Jag har fått äran några gånger att köra en hedlig gammaldags höggolvare dvs man måste ta sig upp för några trappsteg i bussen för att komma ombord. Och under tiden man har kört och lärt känna dessa kärror kan jag kontatera både för- och nackdelar.

När Keolis-Busslink hade trafiken mellan 2005-2014 existerade inga höggolvare i stadstrafiken.

Buss-Robban, nu även i Njurunda och Matfors

Strax innan trafikstarten för bussbolaget Nobina, framförde jag mina önskemål om att få fortsätta kombinera stadskörning med körningar ute på landsbygden. Önskemålen gick igenom, och mer om hur det har gått kommer att kunna läsas här inom kort.

Fyra Jämtlands-resor på en månad

Vid fyra tillfällen i juli har jag varit ute och rest, och alla fyra gångerna har jag varit hos mina nya vänner i Hammarstrand i Ragunda kommun, och mina nya vänner har jag tidigare berättat om i tidigare inlägg. Mer om mina upplevelser i vårt grann-landskap går att läsa om i senare inlägg.

Ny läsning inom kort!

När fjolårets upphandling var avslutad stod det klart att entreprenören Keolis, som sköter driften av Sundsvalls stadsbussar, landsbyggdstrafik i Njurunda, Mafors och Timrå samt landsvägstrafik mellan Sundsvall-Härnösand, förlorade all trafik till nya entreprenören Nobina. Och när Nobina fick förtroendet valde företaget att lägga ut Timrås trafik på underentreprenad och valet föll på bussföretaget Ceris Resor AB som redan finns placerad i Timrå.

Samtidigt som upphandlingen var klar så stod det också klart att det även blir neddragningar i Västernorrlands läns trafik, med bantade turlistor på flera håll i länet. I bland annat Sollefteå märks det med att det till exempel inte kommer att gå några stadsbussar alls under hela juli månad, och även i och runt här i Sundsvall märks det med bantade turlistor.

I Timrå märks det redan nu och ännu glesare turer kan det bli, och då behövs det inte en lika stor personalstyrka som tidigare. Jag som jobbar delvis på Timråbussarna har inte fått nått napp hos Ceris Resor, och det betyder att jag kommer att återgå till stadsbussarna där jag kommer att fortsätta som timanställd.

Men än så länge ger jag inte upp, utan kommer att fortsätta kämpa mig vidare, och just nu kommer jag att göra det jag kan för att sluta med flaggan i topp, och framförallt tacka mina härliga kollegor på Timrådepån för allt stöd och alla roliga stunder, både i garaget och ute på vägarna.

Och eftersom Nobina inte valde att lägga ut Njurunda- och Matforstrafiken på underentreprenad utan köra i egen regi, så är möjligheterna om att kombinera tätortskörning med ytterområdeskörning i framtiden inte helt omöjliga.

Men tillbaka till nuet, för på tisdag till veckan kan vara den allra sista gången jag kör eller ni ser mig köra en timråbuss innan jag återgår till att köra enbart stadsbussarna.

Vi ses!

I slutet av april fick jag mitt senaste tillskott till kameran, en "kamera-kran" kan man säga, eller en "jib". Med en sådan skruvar man fast en kamera på en rörlig horrisontell bom, och då går det att lyfta kameran upp och ner och samtidigt filma så att det upplevs som att kameran flyger. Jibben kostade visserligen några tusen men det var det värt. Och lagom till min lediga dag på 1 maj, så skulle jag ge mig ut och testköra den och jag vände blicken åt nord-väst, och en sägenomspunnen plats, nämligen Döda Fallet mellan Bispgården och Hammarstrand i Vildhussens land, ca 10 mil från Sundsvall.

Men innan jag drog till "Döda Fallet" så hade jag stämt träff med två vänner, Desirée från Bispgården och Matilda från Hammarstrand, som också har ett fotointresse som jag. Vi drog upp på ett berg väster om centrala Hammarstrand, väl uppe gick vi en stig till en raststuga med en fantastisk utsikt, och väl där kunde jag rigga min utrustning och tjejerna och jag kunde fota loss, medans hagel, dimma och solsken avlöste varann.

Två filurer på berget, Desirée & Matilda.

När så eftermiddagen hade blivit kväll och jag hade kört hem, sagt och gett en hejdå-kram till var och en av mina lekkamrater (tack ännu en gång mina vänner för den här fina eftermiddagen), så tog jag siktet mot Döda Fallet. Vädret var fint, men det var kallt. Fingrarna och händerna frös och jag förbannade mig själv att jag inte tog med mig handskar. Men envis som jag var fortsatte jag gå runt i Döda Fallet och riggade jibben och kameran på olika ställen för att testa och jämföra var det blev bäst nånstans.

När jag slutligen kom nästan längst ner i fallet, vid den sk Herculesgruvan, kände jag att det här skulle bli ett bra ställe, jag började rigga jibben och kameran. 

När jag var i färd med skruva fast motviktsblocken på ena änden av bommen, hörde jag hur skruven som användes till att förankra kameran i jibben, lossnade och studsade ner på bron över vattensamlingarna och klipporna som jag stod på, och sedan studsade vidare med ett "plupp" ner i vattensamlingen och den dyiga bottnen och försvann. 

Herculesgruvan

Jag såg på ett ungefär vart den hade landat i vattnet, ringarna på vattenytan fanns kvar. Men att sedan hitta den skulle vara totalt omöjligt, visade det sig sedan. Med lite akrobatik klättrade jag ner från bron ner till vattnet, jag satte mig på en sten och tog av mig strumporna och skorna, drog upp byxbenen och sedan mycket försiktigt sänkte jag ner fötterna i det iskalla vattnet och vadade runt.

Nån skruv hittades aldrig, och till slut insåg jag mitt antiklimax och började klättra upp igen. Väl uppe på bron tog jag min kofta jag hade haft på mig och torkade fötterna lite, som vid det laget nästan hade tappat känseln, innan skorna åkte på igen. Värmen och känseln kom sakta tillbaka medans jag packade ihop grejerna och traskade vidare mot bilen.

Dagen efter ringde jag och beställde en ny skruv, och än så länge ger jag mig inte. Vildhussen som jag tror var med mig och som ville jävlas lite, skulle bara veta hur pass tjurig och envis jag kan bli för jag kommer tillbaka och börjar där jag ofrivilligt slutade, lita på det.

Vårmässan i Sundsvall, en mässa som aldrig intresserat mig men nu den senaste tiden har den varit en del i arbetet då en av stadslinjerna går förbi Nordichallen där den håller till årligen. Och rätt många människor har utnyttjat smidigheten, att ta bussen till mässan istället för att leta parkering som är svårt att få tag på just nu då halva ursprungliga parkeringsplatsen är en byggarbetsplats för vår nya bussdepå.

2012 var ett år som var bra ur ett musikperspektiv, då liveframträdandena var många under våren. Efter RIMs uppträdande på UKM och som extranummer till FFAs musiktävling "Sikta mot Stjärnorna", blev jag inbjuden att få vara med på ett hörn på vårmässan och stå för lite musikunderhållning. Många hörde säkert mitt spelande men det var ingen publikdragare precis.

Men det var en del dansuppträdanden också vid sidan om och det var en grupp på unga tjejer som stod för dansuppvisningen där medlemarna var i åldrarna ca 12-18 år.

Nu till rubriken, för när jag var klar med mina musiknummer flyttade jag på min live-utrustning från scenen till bakom scenen och bakom utställningsmontrarna, närmast Nodichallens väggar. Vad jag dock inte visste var att det fanns mer än bara tomma utrymmen bakom montrarna.

När jag efter ett tag skulle se efter min utrustning märkte jag att den hade kommit på villovägar och jag började naturligtvis leta. Sen märkte jag att jag hade kanske gått lite för långt när jag plötsligt såg dom unga dansarna stå och byta om en bit bort bakom ett hörn. Mobilen gick varm den dagen, många ville veta om jag var redo att köra fler uppträdanden eller om jag skulle göra det överhuvudtaget. 

Men jag märkte såklart mitt misstag och skulle gå därifrån. Då blev jag stoppad av vem som var dansarnas ledare, någon eller några måste ha märkt att jag gick omkring där och sagt till ledaren. 

Ledaren undrade vad jag gjorde där och jag fick förklara mig, och det första jag blev ombedd att göra var att visa att jag inte hade knäppt några bilder med kameran på mobilen som jag hade i handen. 

"Javisst kan jag göra det" sade jag och öppnade albumet, min dåvarande mobiltelefon var helt ny och jag hade inte hunnit knäppa så många bilder, och verkligen inte stått och tjuvknäppt där bakom. 

Efter ett tag fick jag gå därifrån, och jag hittade min utrustning men jag hade aldrig kännt mig så felaktigt anklagad nångonsin, jag som är så snäll. Och jag skulle aldrig i hela världen syssla med pedofili.

Men trots fadäsen där bakom montrarna så hade jag kul på mässan, och att få vara en del av besökarnas upplevelse i Nordichallen. Men vad dom unga dansarna hade för upplevelser av den dagen, ja det låter jag vara osagt.  

I början av februari utsattes en av mina kollegor på Njurunda-bussarna för ett rån, direkt efter införde vårat fackförbund "Kommunal" ett sk skyddstopp för all kontanthantering på bussarna som körs av Keolis. Nu två månader senare har Arbetsmijöverket hunnit besluta om att kontantstoppet kommer stå fast, och det betydde att även vi i ytterområdena precis som stadsbussförarna för sex år sedan, fick lämna ifrån oss den lite smått gammalmodiga utrusningen. 

Myntväxlaren och den tillhörande väskan i läder har sett ut på samma sätt i många år, men den gamla väskan fick jag behålla. Faktiskt tycker jag att den är en kul accessoar till jobbet. 

Jag själv hade inget problem med kontanthanteringen, min huvudräkning har aldrig varit ett problem och så höll man hjärnan igång under tiden då jag erbjöd den servicen ombord på min buss från september ifjol då jag fick börja köra Timråbussarna, till skyddsstoppet infördes i februari i år.

Totalt 23 245 kr fick jag in i bara kontanter under perioden september-februari.

I lite mer än tio år har jag lyssnat, beundrat, fascinerats, undersökt, och försökt skapa egen produktion inom denna musikgenre som kallas internationellt för New Age, men som här i Sverige kallas för avslappningsmusik, med ett gott resultat och samtidigt hamnat i en värld full av skönhet, mystik och vackra harmonier.

Tony O'Connor var det första artisten inom genren jag över huvudtaget lyssnade på, det var på 90-talet. På 2000-talet upptäckte jag fler och fler artister, både svenska som utländska, och 2004 tog den egna produktionen dom första stegen.

Musiken tog jag med nästan överallt men oftast blev det en obligatorisk kvällsrutin innan nattens sömn, välja en CD ur min lilla samling, trycka på play, lägga sig till rätta i bädden och låta musiken sakta omsluta dig själv i värme, trygghet och utan spänningar.

Då när rutinen var helt ny, kunde jag somna mitt i CDn och vakna först nästan en timme efter att sista spåret var färdigspelat och freestylen slocknat. Idag flera år senare är det uteslutande Spotify-listor som ersatt CD-spelaren men musiken är densamma, och jag håller mig vaken under hela spelandets gång. Helt otroligt att inte somna på studs trots den sövande pulsen och svävande ljuden.

"Panflöjtens Drömmande Toner" av Doru Apreotesei och "Silverfjärden" av Hans Gustafsson, i RIMs ägo sedan år 2003

En förklaring har jag försökt att finna utan att vara helt säker, men troligt är nog att jag har blivit för förälskad i musiken och att ha viljan att hitta inspirationen till den egna produktionen från RIM. Hitta inspiration i ett sovande tillstånd är omöjligt och min hjärna är medveten om det och lyckas få sinnet och kroppen att vara i det vakna tillståndet som gör att man fortfarande kan uppfatta både melodislingor, puls, takt och ljudmattorna i bakgrunden. Och när hjärnan är sysselsatt är det svårt att släppa taget och bara falla ner i djupsömnen.

Men en sak är säker, när hörlurarna är ur öronen är kroppen stillare och mer avslappnade än vanligt och sådant tillstånd gynnar till en bra start på nästa dag, jag lovar.

Nu till en för mig en bortglömd, men så fantastisk låt :')

2013 var året då en välbekant bussmodell gick i graven, Scanias "omni-serie". Mellan 1997-2013 har modellen tillverkats och sålts världen över i många många exemplar. En modell som enligt mitt tycke var och är både lättöverskådlig och smidig att köra, fast ett stötigt chassi och inte minst plastig inredning bidrog till en inte alltför trevlig arbetsmiljö om vägen var dålig. Men trots det så rullar många bussar av den här modellen fortfarande runt om i svenska städer och även utanför Sverige.

Under 2013 ersattes omni-serien av nya "Scania City-Wide"

Utformningen av förarplatsen kan nästan inte bli bättre, exempelvis dörrknapparna finns pedagogiskt placerade till vänster om förarstolen, där också ett praktiskt fack finns närmast sidofönstret. Övriga knappar till innebelysningen i bussen sitter till vänster om ratten, till höger plats för extra utrustning i form av manöverdon till biljettmaskin, destinationsskylt, eller andra hjälpmedel.  

Värmereglagen hade dock halkat onödigt långt ner.

2007 gjorde Scania ett ansiktslyft för modellen, energisnåla LED-strålkastare m.m, men huvuddragen fanns med, både gällande exteriören, interiören och förarplatsens utformning. Men den här gången valde man att flytta dörrknapparna så att dom fanns till höger om ratten, ett ganska dumt ställe som känns lite ovant, men framför allt inkräktar det på knäutrymmet för längre förare. Jag vet inte hur många gånger jag har slagit mitt högra knä i just den dosan.

Dom flesta bussar av modellen "omni-link" kommer att försvinna från Sundsvalls gator till sommaren, på både gott och ont. Scania har tillexempel inte den el-hybrid-teknik som Volvo har, vilket gjorde att Scania föll på den punkten. Sundsvalls kommun har som mål att förbättra luften i stan och då måste kollektivtrafiken hänga med genom att det ska bli ännu mer miljövänligare att åka kollektivt. Vid tomgång och vid låga farter går motorn på eldrift, men vid högre hastigheter kopplas biodieselmotorn igång.

Här i Sundsvall är man van vid Scania som ett körsmidigt fordon, Volvos bussar känns lite mer klumpigare på vägen, men hade Scania satsat mer på en hybridlösning som kraftkälla så kanske Scania hade fått fortsätta rulla på stans gator, vem vet.

Nytt för 2014 blev en rad olika prylar, lagom till jul fick jag en ny mobil, en Samsung Galaxy Express. Med den gjorde jag av mig med min gamla iPhone 3GS som hängt med i snart två år och som gjort mig enormt förbannad vissa gånger att man velat kasta telefonen i golvet, touch-funktionen ballade ur fullständigt vissa gånger och hade man otur ringde den upp folk man inte alls ville prata med just då. Men nu kan jag lugna ner mina nerver medans jag sitter å blippar.

Tack för julklappen ännu en gång syrran, även om jag var långsam med att inviga den, först nästan en månad efter att jag hade fått den.

Det somliga vet om mig är att jag går omkring på stor fot, storlek 49 närmare bestämt, nästan på gränsen till 50. Det har ställt till det genom åren och jag hade inte möjlighet tidigare att handla skor i vanliga butiker. När jag upptäckte att mina fötter slutade växa för ett antal år sedan har jag funderat på hur jag ska få tag i nya skor utan att behöva vända sig till Ortopedtekniska på sjukhuset. Jag började så småningom utforska skor på webben, och till min glädje hade både bland annat Brandos och Zalando upp till dom storlekar som är omöjliga att få tag i. Från dom båda beställde jag två par skor, ett par promenadskor och ett par lite finare att ändå kunna köra buss i och ha på sig vid lite trevligare tillfällen.

I och med att jag började använda dom så fasade jag samtidigt ut tre par gamla skor från skohyllan som har servat mig i mellan 4-7 år. Med andra ord, jätteslitna.

Drygt 1000 spänn för varje par kostade det, men det var det helt klart värt.  

Volvo hänger fortfarande med mig, strax innan stormen i december som drabbade oss här i södra Norrland gjorde jag mitt tredje bilköp, en gammal S40 blev en ny S40. Den gamla Volvon från -98 byttes in av bilhandlaren jag köpte nya bilen av, som tjänat mig i nästan tre år.

Den nya Volvon är klart skönare och känns mer fräsch. Som för övrigt är från -05 men som bara gått drygt 12500 mil, precis inkörd alltså. Och hittils har det gått bra för Volvon, förrutom att batteriet gjorde så att jag blev stårnde tre gånger inom loppet av tre dagar, men ett nytt batteri löste dom problemen. Jag gillar bilen, och framförallt så är färgen och lacken hur jävla snygg som helst.

Till sist vill jag bara lyfta fram en grej som gör mig irriterad, är det nån som läser bloggarna på Expressens webb, i alla fall gjorde jag det när jag såg Stella-Simonssons blogg-banner och jag klickade bort hemsidan direkt när jag såg vad det var för nått som fanns där.

För det första tycker jag att hon inte är speciellt snygg, innehållet är för mycket ego och skryt om hur jävla bra liv hon lever, som gör att det blir fullständigt ointressant.

Varenda gång jag ska läsa nyheterna på expressen.se, är jag beredd att skrolla ner webbsidan så fort som möjligt så fort jag ser hennes spacklade och "mindre snygga" ansikte (hade velat skriva nåt helt annat ord). 

Så nästa gång jag ser bannern med texten "Läs om Stella-Simonssons vardag här!" så säger jag bara till mig själv, "I HELVETE HELLER!!" 

Ja, jag vet att jag låter gnällig men jag var bara tvungen att få ut lite bloggilska, nu rullar jag vidare och håller mig till ämnet.