Inom kort kommer RIMs musik som finns ute på Spotify att försvinna efter fyra års närvaro. Anledningen är att den tjänst som RIM använder sig av, "Spot-me-up" läggs ned. "Spot me up" är en tjänst som gör att RIM kan sända ut musikmaterialet ut på Spotify. Och när "Spot-me-up" läggs ner så kommer RIM inte längre ha möjlighet att vare sig lägga upp nytt material eller underhålla befintligt material.

Själva avvecklingen som "Spot me up" gör, påverkar RIMs närvaro på Spotify och allt det material som är producerat av RIM försvinner, som består utav dom två albumen "A Nordic Touch"(2010) och "Between Minds"(2011) samt en singel "The Way to the Eternity"(2013). 

Det finns andra tjänster att tillgå för utsändning av musik till Spotify, men till skillnad från "Spot-me-up" så kostar uppladdningen av musikspår och underhållandet av materialet pengar hos samliga tjänster. Det gör att det för närvarande är osäkert om RIM kommer att finnas ute på Spotify i framtiden, visar det sig olönsamt med musik på Spotfy, så kommer RIM att rikta mer resurser åt RIMs kanal på YouTube.

Än så länge är inget klart vad som kommer att bli RIMs kanal i framtiden, men blir det "RIMs Kanal" på YouTube som får mest resurser så kommer det efterhand att finnas mer material på kanalen på YouTube. 

Det känns naturligtvis ledsamt att RIM förlorar en viktig kanal, men förhoppningen är naturligtvis att hitta en alternativ väg till Spotify igen och återigen göra det möjligt att du som lyssnare fortfarande kan ta del av bara en liten del av det som RIM står för.

Tack för den här tiden "Spot-me-up" och Spotify. 

För tio år sedan förändrades mitt liv, jag visste inte vad det var för fel på mig, men med tiden så klarnade bilden, inget kom att bli som det var förr. Förändringar är bra, förändringar är mindre bra. Allt handlar om att hitta balansen, för tio år sen vägde dom sämre förändringarna blytungt och jag undrade hur långt tid det skulle ta innan balansen var tillbaka.

Att plötsligt drabbas av en sjukdom som ska hänga med hela livet är en stor omställning, det fick jag erfara bara dagarna efter min 13-årsdag, jag hade hoppats på att få bästa möjliga start på tonårs-livet men allt förändrades bara inom loppet av nån vecka. Allt började med att jag drabbades av vad som såg ut som vanlig feber, jag kände mig ovanligt matt och trött i kroppen, jag kommer ihåg att jag fick dom första känningarna på en lördag då i april 2004, jag hade precis firat min 13:e födelsedag med ett litet kalas i bowlinghallen i Birsta, det var jag och ett gäng gamla kompisar från mellanstadiet som var där och vi rullade klot och slog ner käglor och hade kul. Efter avslutat spel kände jag mig ovanligt trött och lite smått hängig, men det var inget jag brydde mig om så mycket utan trodde att det skulle gå över nästa dag, bara jag fick ta det lite lugnt. Att bowla kan ju ta mycket på krafterna.

Men nästa dag, på söndagen kände jag mig bara mer och mer sjuk och när skolan började igen så sjukskrev jag mig och stannade hemma men allt tog inte slut där. Jag blev bara mer och mer sämre, det fortsatte med att jag inte fick behålla det jag åt utan att allt kom upp igen och jag mådde riktigt dåligt. Till slut fick jag gå till vårdcentralen med mamma som sällskap eftersom mina föräldrar anade att nåt inte stod rätt till. Det togs prover och jag blev undersökt, men det svar vi fick av läkarna lät bara så konstiga, allt från allergier till fel kost. Det slutade med att mamma bråkade till oss en remiss till barn- och ungdomskliniken på Sundsvalls sjukhus, sagt och gjort fick jag komma dit redan nästa dag. 

Väl på sjukhuset, det hade hunnit bli 30 april 2004, läkarna undersökte mig, tog prover, jag fick berätta hur jag mådde och vilka symtom jag visade. Efter en lång väntan sade läkarna "vi lägger in dig", sagt och gjort fick jag klä om mig till sjukhusets vita patientkläder och blev visad in den sal där jag skulle få tillbringa i nästan en hel vecka, helt isolerad. Salen bestod av två sängar, en för mig och en för mamma som var den som övernattade mest och egen toalett och TV med VHS.

Jag tänkte "är det så här mitt liv som tonåring ska börja med och se ut?"

Veckan kändes som en evighet, där var jag liggande med dropp vilket innebar att jag fick varken äta eller dricka, läkarna kallade det för "tarmvila". Och under den veckan undersöktes jag flera gånger bland annat med röntgen ett par gånger, ännu fler prover togs, allt var som en enda stor väntan. Men som tur var hade jag TV i salen som sagt med VHS, och filmer fanns att låna och jag hade världens bästa klasskompisar i skolan som skickade brev och önskade "krya på dig" med en och annan egengjord liten målning i brevet (breven har jag fortfarande kvar), var det nåt som dom visste var att jag älskade skolans potatisbullar och det hade serverats en av dagarna jag var inlagd vilket dom tyckte var synd, vilket stod i flera utav breven.

Sen fanns lekterapin där också, även om nu jag var där en gång. Men just den gången var clownen "Daff-Daff" (alias Thomas Jerbo) på besök. En helt otrolig människa som riktigt roade mig och alla som var där, och som gjorde att jag kunde lägga undan det jobbiga en stund.

Sen på nätterna när jag hade svårt att komma till ro, var avslappningsmusiken till stor hjälp. Med mig till sjukhuset hade jag med mig min CD-spelare med hörlurar och Hans Gustafssons "Silverfjärden" som jag nyligen fått i present då jag fyllde år, då jag precis hade börjat samla på avslappningsmusik. En skiva som jag lyssnar på än idag. Idag liksom då på sjukhuset gjorde musiken det mycket lättare att komma till ro och somna bättre, vilket också lade grunden till det musikskapande som jag gör idag.

Men jag visste ju inte hur länge jag skulle få ligga där, nu såhär i efterhand tänker jag på att om jag haft otur kunde ha fått legat inlagd ännu längre, men jag hade tur, fick permision under helgen samma vecka men med strikta kostvanor, fick komma tillbaka på måndagen igen, och efter en halvdag med lite provtagning så tyckte läkarna att jag frisknat till så pass bra att jag inte behövde ligga på sjukhus längre, äntligen befriad.

Jag fick diagnosen "Ulcerös kolit", som är en kronisk sjukdom som gör att tjock- eller ändtarmens slemhinna blir inflammerad, som också gör att tarmens funktion försämras, som främst drabbar personer mellan 20-30 år, till skillnad mot mig som blev drabbad när jag bara var 13 år.

Jag påbörjade en medicinsk behandling som jag kommer att fortsätta med hela livet ut.

Efter ett litet tag kunde jag återgå till det jag hade ätit innan utbrottet och jag kunde äta det som jag hade längtat efter så mycket, nämligen pommes frites och chips.

Under tiden på sjukhuset var jag blekare än ett lakan i huden, tunn i kroppen och var väldigt svag och orkeslös. Skolan skickade lite skolarbete till sjuksängen men det var knappt jag orkade med det. Som minst vägde jag så lite som 45 kilo under sjukhusvistelsen.

Men jag återhämtade mig, aptiten var stor och jag till och med lyckades med att få normalvikten tillbaka och lite till. 

Därefter följde en mycket jobbig sommar 2004 där jag mådde minst lika dåligt som innan sjukhusvistelsen med mycket uppkastningar, som till stor del berodde på biverkningar utav medicinerna. Men under hösten fick jag börja gå på årliga läkarkontroller och min medicindos justerades och jag mådde mycket bättre och kunde fokusera på framtiden som nybliven tonåring och skolan. Och sedan sommaren 2004 har jag innte haft några som helst problem med magen.

Under sensommaren 2004 fick jag komma tillbaka till sjukhuset och bli inlagd igen, men nu var det mest för att göra en så kallad gastroskopi och koloskopi och det handlade om ett par dagars inläggning. En undersökning av tarmen var det som stod på agendan där man med slangar både genom ändtarmen och genom matstrupen undersökte tarmen. Först fick jag i mig laxermedel via en sond genom näsan och ner i magen (riktigt obehagligt), så att magen skulle vara helt ren vid operationen, och när undersökningen skulle genomföras fick jag vara helt nersövd, första gången någonsin i mitt liv som jag fick narkos. En narkosläkare förklarade för mig dagen innan operation hur det hela gick till och att jag inte skulle känna nånting under hela undersökningen.

Väl på operationsbordet kännde jag mig lite nervös men jag litade på läkarna, jag fick en mask för näsa och mun och jag somnade av narkosen. Det kändes som att operationen hade bara tagit några sekunder när jag väl vaknat efteråt, för snabbt gick det. Men jag kände mig lite illamående efter narkosen och framför allt kändes det i halsen efter ingreppet med slangen dom hade fört ner genom matstrupen.

Tio år har gått, en evighet men som inte känns allt för långt borta, för varje gång det är dags för medicinen som från och med nu bara består av en tablett morgon och kväll, så tänker jag på tiden på sjukhuset och hur det hade annars slutat. Jag vet att vissa som drabbats av sjukdomen har fått gå med "påse på magen" hela livet. Till skillnad från mig då jag bara behöver ta tabletter.

Men annars så gav sjukhuset mig bra vård, men framför allt att jag haft tur som haft ett par ovärdeliga föräldrar som hjälpte och stöttade mig när det var som jobbigast. Tack för att ni funnits där!