Hej igen därute, från och med idag bloggar jag ifrån Sundsvall igen efter 15 veckor i Vännäs. Detta är alltså sista inlägget i blivande bussförar-serien. Och dagen till ära blir det en sammanfattning av mina intryck och upplevelser av det som varit. Det började redan 11 juni i år med en intro-vecka, en vecka då vi kursdeltagare fick lära käna varandra bättre. Det som jag kommer ihåg allra bäst var när vår lärare Anna tog med oss till grannkommunen Bjurholm, som sägs vara Sveriges minsta kommun sett utifrån antalet invånare. I Bjurholm fanns älgfarmen, som givetvis besöktes. Under första veckan fick vi också titta närmare på bussen, som var vår vän under tiden kursen varade.

Dom första trevande stegen

Kursen satte igång på riktigt den 20 augusti, allt började den där dagen för 14 veckor sedan redan kl 4.00 med tidiga morgontåget, och sedan har det fortsatt. Första körlektionen intogs redan dag två med endast 400 meters körning, men det var ändå nåt speciellt, för första gången i mitt liv hade jag kört en buss på rikigt. Efter ett antal lektioner på en ensam parkeringplats i Vännäs så var det dags så för den riktiga trafiken. Gjorde såklart en del fel i början men med hjälp av misstagen och några kloka råd från våra intruktörer Anna, "Ulfen" och Niklas så lärde jag mig sakta men säkert och körningen blev ännu roligare när det var dags att köra i Umeås trafikliv och inte minst i tvära svängar och små och stora rondeller.

Framgångarna och bakslagen

Framgångarna under kursens gång var många, en stor del av proven klarades på första försöken, förrutom att vid ett tillfälle vara precis på gränsen eller "stolpe in" som "Ulfen" sade. Alla proven som jag gjorde behövdes bara två göras om. Det första bagslaget dök redan upp vid andra provet och sista vid första delen av YKB-provet. Men som alltid ges en andra chans vilket jag tog och efter andra försöket per prov lyckades jag behålla tempot och gå vidare.

Ute i trafiken blev det betydligt bättre efter lite ansträngningar, och sen blev rondellkörning i Umeå ett rent nöje. Under körningens och tidens gång har jag gått ifrån välta och omkullkörda koner till fina och perfekta rondellkörningar i Umeå.

Klassen

Vi var totalt 10 stycken inräknat med mig, och man kan säga att vi var en mångkulturell skara människor som hade sökt oss dit. 8 av oss 10 var födda i ett annat land än Sverige och åldern spretade mycket. Två av oss var 50+ och en stor del befann sig i åldrarna 25-30 år och jag med mina 21 år var yngst. Med tanke på att vi hade en man och en kvinna runt 50, skojade vi att dessa fick bli "klassmamma" och "klasspappa", Amalia och Anders (om Amalia kan ni läsa om i föregående inlägg). 

Men en sak hade alla gemensamt, alla har varit så snälla så. 

Boendet

Under den senaste 14 veckorna var jag inkvarterad i Missionsgården Fridhem, en form av vandrarhem. Nästan alla på kursen var inkvarterade där förutom ett par stycken som bodde på annat håll. Fridhem funkade men nog hade stället sett bättre dagar för som det såg ut behövdes lite uppfräschning invändigt, inte minst den gemensamma duschen som kändes både sliten och lite omodern. Och ska jag vara helt ärlig satte jag inte min fot i det duschrummet så ofta, högst 2-3 gånger på 5 dagar, så tyckte jag att det var. Men efter lite jämförelse med det boende som Liljaskolan erbjöd gymnasieeleverna, så kan man inte klaga. För på Fridhem fanns det gott om köksutrustning, något som inte övriga boende på samma ställe hade. Jag lyckades få till en riktigt skön säng att sova i första gången jag landade där, och med låg temperatur i rummet så sov man riktigt gott, om inte grannen på andra sidan väggen väsnades.

Liljaskolan kom med i ett nyhetsreportage från SVT om hur det ser ut på elevhemmet i Vännäs och lärare skrev ett brev om dessa ovärdiga förhållandena till dom ansvariga i kommunen. Min kompis Isa blev det ena intervjuoffret.

Ja det här var bara en del som jag har fått uppleva under min vistelse i Vännäs, nu återgår livet till det normala och faktiskt åt rätt håll, för i fredags förmiddag ringde åter min kontakt hos bussbolaget Keolis. Och nu var beskedet ett annat. För på måndag är det nämligen så att jag ska inställa mig kl 9.00 på bussgaraget på Gärde i Sundsvall, för då börjar internutbildningen och det kommer så småningom att leda till jobb som busschaufför. Mer om hur det går återkommer jag till, nämast i nästa inlägg som kommer redan på måndag.

Nu avslutar jag i alla fall denna blivande bussförarblogg-serie här på RIMusic.bloggplatsen.se, och låter allt få skjunka in. Jag vill tacka all personal på Liljaskolan som ställt upp med både det praktiska och teoretiska och inte minst att nå målet med utbildningen. Tack även till er som har följt med under skrivandets gång.

Vi ses!

Amalia Svensson, allas våran klassmamma, den ena av dom två tjejerna i kursen och min körgruppskompis, var den allra första personen jag träffade på när jag landade i Vännäs för allra första gången i början av juni i år och vi skulle börja vår allra första kursvecka. Den 21 augusti körde vi bussen tillsammans för första gången som "rosa grupp", och efter några första trevande steg så har nu jag och Amalia jobbat upp oss till dom godkända yrkesförare vi är, hon fick för övrigt godkänt på sin YKB nu ikväll, och imorgon väntar både hon och jag på att få våra intyg innan så småningom vi får våra körkort. 

Amalia som kommer i huvudsak att jobba hos Skelleftebuss i Skellefteå och jag hos Keolis i Sundsvall (förhoppningsvis), har redan sagt hejdå till varandra och kommer att försöka hålla kontakten. Vi måste ju kolla med varann om vi fått jobb eller inte!

Amalia som ursprungligen kommer ifrån Filipinerna, kom till Sverige för 30 år sedan och bor i Ursviken mellan Skellefteå och Skelleftehamn med sin man. I juni blev hon en del utav våran klass, och i augusti min gruppkompis. Och imorgon är hon och jag färdigutbildade yrkesförare redo att möta vårt kommande yrkesliv. Självklart kommer jag att sakna alla roliga stunder vi haft ute på vägarna och tillsamans med oss andra i klassen. Tack för den här tiden Amalia och ett stort lycka till från mig, sköt om dig bästa vän.

Nu var det absolut sista inlägget som skrivs här ifrån Lägret i Vännäs, för imorgon flyttar jag hem till Sundsvall och under kvällen kommer sista inlägget i den här bussförar-serien med en liten samanfattning av det hela att skrivas. Sedan återgår bloggen till "RIM - Musik och naturfoto", men hur det går i mitt kommande yrkesliv kommer fortfarande att följas här.

Nu återstår rensning av rummet här på Lägret innan tåget går tillbaka till Sundsvall igen imorgon eftermiddag.

Nu säger jag godnatt härifrån.

En timme tog det, sen var det deffenitivt slut, sista körningen har genomförts och det som väntar härnäst är intygt var och en av oss ska få att vi är godkända förare, innan såklart det nya körkortet kommer med posten. 

Körningen var lite annorlunda av sitt slag, det började redan efter frukost att jag fick följa med min kompis Amalia på en tur till Umeå, med gymnasieelever som passagerare, innan vi var tillbaka till Vännäs för lunch, då hade klockan passerat 11.00

En halvtimme senare var det dags igen för en tur till Umeå igen, och även den här gången var det elever som följde med, som hade varit på öppet hus på Liljaskolan, och som nu skulle tillbaka till sina ordinarie skolor i Umeå, fast den här gången var det inte någon av oss elever som körde.

Väl i Umeå stod ett besök hos Trafikverket på tur, och nu skulle vi få fotografera oss till våra nya körkort, och när det var klart så var det dags för en kaffe och bulle i Teg, för kanske sista gången. Och efter det var det så dags för mig att inta ratten och hämta våra gymnasieelever som blev avsläppta i Umeå tidigare i morse. För första gången i mitt liv har jag haft mer än 40 passagerare ombord på en buss som jag fick ratta.

Lärare Anna Eliasson förevigade detta ögonblick på bild (ovan), tack Anna.

Som sagt, på kappt en timme var det över inkl lite extra körning i Vännäs köping, och det var med lite ångest jag så småningom körde tillbaka in i garaget på Vännäs Buss AB på Lägret.

Om ett par dagar får jag och Amalia så småningom veta om vi är de personer som krävs för att leva upp till rollen som busschaufför. Men mer om det i senare inlägg.

Idag kan man sammanfatta dagen som den absolut sista som vi sågs allesammans på samma gång, för efteråt ska var ock en åt sitt håll, medans vissa blir kvar några extra veckor. Jag tillhör den skara som skickas hem på fredag färdigutbildad, medans vissa behöver mer tid på sig och får stanna kvar i byn, och nog känndes det väldigt konstigt när man fick efter allt vi gjorde den här kvällen, säga farväl och önska alla lycka till. Och nog var det passande att jag tog med min kamera, och låta kanske en blivande fotograf (Isa 6 år) få med oss på bild innan vi skingrades åt. Jag kan säga att min kamera gick varm hela den här kvällen, men visst hade i alla kul denna sista gång vi umgicks allihopa.

Thank you guys för den här tiden!! :,)

Men innan vår lilla fest återupptog jag arbetet med att återigen få tag i Keolis representant i Sundsvall, och till slut klickade det till i andra sidan linjen. Tyvärr fick jag ett inte allt för roligt besked, nästa rekrytering kommer strax efter årsskiftet. Det innebär att jag får kanske vänta minst två månader innan jag kan förvänta mig jobb.

Tråkigt Keolis!

Men en bra sak fick jag till slut veta, under festen fick vi som gjorde provet i tordags gå in på Anna och "Ulfens" kontor och väl där fick vi veta attYKB:et är klart och därmed också att körkortet borde vara säkrat, för imorgon ska både jag och Amalia fotografera oss inför nya körkortet, tar man en högre behöriget som gör att gamla körkortet inte stämmer, måste en ny bild också tas. Och imorgon är det också dags för den absolut sista körningen med Liljaskolan.

Men mer om det blir det i senare inlägg, nämast imorgon.

Hej igen därute, det har blivit dags att sparka igång denna allra sista veckan som tillbringas här i Vännäs i Västerbotten, innan jag slutligen flyttar tillbaka till Sundsvall.

Jag börjar med att berätta att svaret från senaste provet verkar dröja ytterliggare, för än så länge så har inget svar dykt upp, men bara för att jag får vänta lite mer än jag borde göra, så håller jag fortfarande på min magkänsla. För trots allt så är jag övertygad att det kommer att gå vägen, i alla fall om jag just nu tycker att dagarna går riktigt långsamt, för just nu befinner jag mig i lite arbetslöshet för allt skoljobb är i princip klart.

Men så fort jag får reda på svar så slänger jag upp ett inlägg så fort som möjligt.

Men det finns andra saker man kan ta och berätta, för idag var det så att jag tog det första steget och ringa hem till det lokala bussföretaget, och fram kom jag, men min kontakt jobbade för närvarande i Stockholm, och imorgon tar jag upp kampen igen och ringer till den andra kontakten på företaget som jag fick. Mer om det imorgon, men jag kan redan här och nu berätta att igår åkte jag med den bussförare som jag hade på praktiken tidigare i höst, och enligt han var det visst så att redan den 26:e är det dags för en internutbildning, men än så länge har jag inte det bekräftat, och kanske får jag veta mer imorgon.

Följ utvecklingen i senare inlägg, mer bloggande kommer som vanligt imorgon igen.

Ja, i natt blev det alltså klart. Jag är godkänd yrkesförare kan man säga, efter nästan två dygns väntan. Och idag var det också dags för kursens allra sista prov, som var i fordonsteknisk teori med "Ulfen" som prov-vakt. Förvånande nog dök det bara upp fyra stycken som skulle göra provet med mig inräknad. Och jämfört med när jag gjorde YKB:et del 2 för ett par dagar sen, var jag betydligt mindre benägen att drabbas av ett metalt sammanbrott som man oftast får när man inser att frågorna är svårare än vad man är beredd på.

Jag lyckades i alla fall lämna in det fulltecknat dock med ett och annat osäkert svar. Men provsvaren kan dröja till fredag eftermiddag, och därför väljer jag att förlägga mitt kommande samtal med bussbolaget Keolis till nästa vecka. 

Men nu till den nyligen avslutade YKB-biten, för som sagt fick jag svars-sms:et i natt. Klockan var 23.50 när sms:et damp ner i mobilen från Anna Eliasson, och direkt vaknade jag med ett ryck, men inte kunde jag föreställa mig att våran lärare fortfarande var uppe så sent, men det var hon. Och jag kunde först inte tro det jag läste, och det gjorde mig såklart glad men också riktigt exalterad så att jag blev riktigt snorpigg. Efter att ha legat och vridit mig i mörkret ett bra tag så tog jag tag i mobilen och letade fram nån bra Spotify-lista med avslappningsmusik. Klockan var runt 02.30 sista gången jag kollade klockan, innan jag till slut somnade. Och tro det eller ej men jag var kände mig någorlunda utvilad ändå när väl väckar'n ringde vid 07.50, och jag kunde njuta av dagen dock med dagens kommande prov i huvudet, bara att plugga och göra det bästa av det bästa kan.

Och den här stora nyheten får avsluta den här blogg-veckan, och så tar vi nya tag när den absolut sista veckan ska huggas in med både körlektion, knytkalas och ett farväl till den by som varit mitt hem dom senaste 15 veckorna.

Nu tar jag helg och återkommer på måndag med resultatet från senaste provet som gjordes idag, så tills dess ha en trevlig helg.

Inför väntan på provsvaret, så finns det inget annat att göra än att plugga inför det sista provet i fordonsteknisk teori, som förhoppningsvis är det sista provet som jag gör här, för det vore hur härligt som helst att bli godkänd på YKB del 2 och på det som kommer härnäst. Men som jag har lärt mig av egen erfarenhet, jag kan inte hämta ut nåt i förskott och man kan aldrig vara säker, men jag är rätt säker på att provet imorgon som "Ulfen" har kan gå vägen. Det har jag märkt under hela tiden jag varit här, för dom prov Anna har haft har jag fejlat två gånger på, under "Ulfens" prov har det varit högst gränsfall en gång men inget mer än så.

I alla fall ser det ut just så här på mitt skrivbord på Lägret här i Vännäs:

Och imorgon finns det gott om tid att läsa på in i det sista men mer om hur det går får vi se, kanske får jag även provsvaret från YKB-provet och morgondagens prov på samma gång, om jag överhuvudtaget kan gå vidare med flaggan i topp eller om jag får fortsätta våndas medans tiden går.

Mer om det i nästa inlägg, närmast imorgon.

Det absolut svåraste provet i världshistorien har avklarats, och det är med blandade känslor som jag nu väntar på resultatet av YKB-provet del 2, helt klart är att just idag gjorde jag provet på vinst eller förlust och precis som förra delen av det sk YKB-provet är det långt ifrån alla som får godkänt, och jag är väl förberedd på att det kan komma att gå åt skogen, men i så fall får jag hoppas att det är det sista någonsin jag får göra om. "Ulfens" prov i övermorgon är förhållandevis lättare men kräver ändå att jag pluggar som jag också tänker göra nu.

Och med det lämnar jag provet för det här inlägget, nu till lite trevligare saker. Bilden ovan var från en av våra två gruppredovisningar i klassrumsmörkret, och det handlade om "Service Ombord" och "Hälsa, arbetsmiljö och sjukdomar". Och vid båda hade jag lirkat in lite filmklipp från nätet som var tyckte jag, relevanta för just då.

Så det var helt enkelt den trevligaste biten av dagen, och Anna uppskattade det vi hade att bjuda på. Trots att stämningen och nervositeten från provet imorse lämnade ingen av oss oberörd.

Nu går jag vidare med nästa utmaning, och mer bloggande blir det som vanligt imorgon igen.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga några ord om dom son inte kan sköta sig på prov, och blir godkänd på den fula vägen, om man inte blir upptäckt.

"Fusklappar är en biljett till att inte få någon riktig utbildning, du förstör för dig själv, för dina kompisar omkring dig och för dina medmänniskor som försöker hjälpa dig till och på den rätta vägen till ett bra liv, tänk på det innan du tar ett sådant snedsteg. Kom ihåg det!".