Den 17 maj 2013 är ett datum som jag inte glömmer, för då förlorade vi en kär och älskad familjemedlem i och med min morfar Jannes död, och det var också den dagen jag träffade honom i livet, innan gick bort natten mot lördagen den 18:e maj, på Lindgården i Sundsvall.

När jag och resten av familjen blev underrättade, bestämde jag och RIM, för att hedra minnet av morfar Jan Gudmundsson med musik, sagt och gjort började arbetet. 

På jobbet vissa stunder känns det som att han är med mig, när jag kör linje 2 mellan Nacksta och centrum så känns det som att han är med mig i min buss, för det var trots allt här han bodde under en stor del av sitt liv, först i intilliggande villaområdet Sallyhill, och sedan i en lägenhet i Nacksta. 

Nu två veckor senare och efter mycket skruvande och filande så är musikstycket klart, och faktum är att jag inte har komponerat musik på över ett år.

Men det enda som fattas är en passande titel så att stycket blir en helhet, och som inom kort hamnar på Spotify och YouTube. 

Om en vecka äger gudstjänsten rum, och jag hoppas att min komposition blir väl bemött av oss som närvarar. Men en sak är säker, och det är att långt bort från oss, sitter min morfar sin himmel och lyssnar, både på min komposition men också på mitt förhoppningsvis fortsatta musicerande. Och han kommer fortsätta vara min osynliga passagerare i min buss, med tvåans buss till och från Nacksta.  

Maj är här och inte är det långt till semester för många, men för mig innebär det hopp om en toppensommar med jobb men också lite ledigt. Den närmaste tiden har inte mycket hänt men man har känt sig lite som en medmänniska då och då. Senast jag fick känna mig som en sådan var för drygt en månad sedan.

Jag hade nyss startat från ändhållplatsen på linje 1A på Alnö på väg mot Sundsvalls centrum. Några hållplatser bort ligger Vi Centrum med bland annat affärer och skola. I alla fall när jag anlände dit så stod det mest skolungdomar på hållplatsen i Vi Centrum som var på väg hem efter sin skoldag, jag stannade och lastade ombord alla ungdomarna och allt var precis som vanligt.

När den sista hade gått ombord, trodde jag, stängde jag dörren, men halvvägs till att vara helt stängd såg jag en liten tjej i 10-årsåldern stå kvar i närheten av min buss. Jag öppnade dörren igen så fort jag såg henne. Det första jag såg på henne var att hon var väldigt ledsen och grät. "Vill du åka med?" var det första som jag lyckades kläcka ur mig. ""Jag har tappat bort mitt busskort" svarade hon gråtande. På bråkdelen av en sekund förstod jag att jag minsann inte bara kunde lämna henne. "Kom in" svarade jag med min absolut snällaste röst, "det är ingen fara, det ordnar sig".

Hon gick direkt in och satte sig strax bakom mig, och under resans gång funderade jag på hur jag skulle lösa situationen när vi väl var framme i stan, om hon kanske hade nån anslutningsbuss. Hon var nästan helt tyst under resan och höll på med sin mobil.

Väl framme på Navet så rullade jag långsammt till stället där avstigning sker för 1A. Där såg jag en man med ett gitarrfodral i näven, men det var inget som jag lade så stor uppmärksamhet på.

Jag tryckte på dörrknapparna och dörrarna öppnades och jag fäste min blick i backspegeln. Sekunden senare ser jag mannen med gitarrfodralet stå vid framdörren och jag öppnar den i tron om att det var en kund som ville fråga nåt, det visade sig att det var flickans far.

"Jättestort tack för att du lät min dotter följa med din buss" sade han med ögon som inte gick att ta miste på. "Det var det minsta jag kunde göra för henne" sade jag med ett stolt leende. 

Han växlade några ord med mig innan dom gick vidare nöjda och glada och kvar satt jag och började rulla vidare mot nästa tur, vetandes om att jag gjort mer än rätt för mig. Insatsen som medmännsiska var ett faktum. 

I söndags var det inte många som kunde missa att en viss person var med i tidningen, känt sedan tidigare är att jag både Sundsvalls yngsta och längsta busschaufför. Tack vare min mor så fick Sundsvalls Tidning ett bra tips, och för ett par veckor sedan blev jag intervjuad av en reporter och fotograf. Och så i söndags blev jag en lokal kändis ombord på bussen.

Läs artikeln här:

http://st.nu/familj/1.5842124-rekordman-tar-plats-bakom-ratten