Just den här kvällen hade jag tänkt prata med flickvännen om hur jag känner, och hur jag resonerar inför framtiden. Jag var förberedd på det värsta, och medans jag berättade att jag ville ta en paus, kunde till slut inte känslorna hållas tillbaka hos både mig och flickvännen. Rakt in i hjärtat gick det, och det som jag gjorde var helt och hållet mot min natur, jag avskyr verkligen att göra människor ledsna. Jag vill vara den medmänniska jag är, hjälpa mina kompisar till exempel. Nu gjorde jag tvärt om, kanske inte mot henne men jag gjorde i alla fall mig en tjänst, och när man har fått tala ut känns det mycket bättre efter ett tag, och så blev det för mig, men skuldkänslorna kommer att finnas kvar en tid efteråt.

Man brukar säga att tiden brukar läka sår, frågan är om det kommer att bli så för henne, jag vill absolut inte att hon ska lida. Det vore det värsta av allt, som jag verkligen inte vill att det ska hända. Men en sak är säker, vänskapen kommer att finnas kvar mellan oss, vi kommer fortsätta umgås som goda vänner, så kommer det att bli.

Och i det här inlägget hade jag tänkt att inte visa en humorklassiker, utan det blir musik den här gången, av och med Björn Afzelius och låten "Tusen Bitar"