Ja, mycket kommer att se annorlunda ut imorgon, för då går det riktiga flyttlasset med möbler och allt. Men idag fick jag också reda på det som man kanske inte vill ha reda på.

Telia som kommer att bli min internetleverantör, har orsakat ett tekniskt fel som gör att internet inte kommer att komma igång för än på torsdag. Tills vidare så får man hitta provisoriska lösningar i form av att kanske fortsätta surfa på gamla adressen eller helt enkelt låna ett USB-modem, för att om möjligt fortsätta uppdatera den här sidan.

Men trots den lilla fadäsen, så ska flytten gå enligt planerna, och ikväll är sista kvällen som jag sitter i gamla studion och skriver på denna blogg. Och efter att detta inlägg är färdigskrivet fortsätter jag att riva ner all inredning som ska tas bort. Lamporna lyser en liten stund till innan dom slocknar och tas ned, och det blir återigen mörkt i studion som nu blir nåt helt annat när allt är borta.

Nä, nog om det, och jag avslutar detta inlägg med veckans Hemliga Svenska Rum.

Det har nu gått ett år sedan jag flyttade in i radhuset i Granloholm efter att farsan flyttade söderut, vilket gjorde att jag fick röra mig på en mindre yta än tidigare, och även om man först var skeptisk till detta så blev utgången bättre än vad man först trodde.

Nu har i alla fall ett år gått och det har blivit dags igen att ta sitt pick och pack och flytta igen, men den här gången blir det annat. Efter att bott sammanlagt 10 år i Granloholm, och de åren består av två perioder:

Period 1: 1991-1997

Period 2: 2007-2011

Och det är inget dåligt ställe jag flyttar till, en tak-lägenhet, mitt i Sundsvall, på Storgatan med Hotell Kanust som närmaste granne.

Inte dumt.

Och planen är att under måndagen och tisdagen ska allt vara i lägenheten och under onsdag-torsdag ska allt vara klart med en färdiginstallerad studio där nya inspelningar kan ta fart ganska snart, som dessutom är ett par kvadratmeter större, och inte minst ett skönt sovrum.

Men bakom allt är det en massa arbete som måste göras, redan för ett par dagar sen stod dom första färdigpackade flyttlådorna klara, nu har dom blivit 13 stycken med alla böcker, DVD- och CD-skivor, små elekriska apparater, arkivmaterial och inte minst kläder och mycket mer. Härnäst kommer belysning, sladdar, studio-material, och sist men inte minst möbler.

Redan märker man en vässenlig skillnad jämfört med för med en vecka sen, medan all inredning åker iväg, blir det en annan akustik i rummet, kort sagt det ekar.

Men nog om det, och jag avslutar detta inlägg med en cover på Maria McKee´s "Show me heaven", som på svenska heter "Sjunde himlen finns", sång står Ccilia Vennersten för. Orginalet hittar du nedan, döm själva vilken som är bäst, men vi börjar med covern.

Ingen kan ha undgått det åsk- och regnoväder som drabbade stan, eller rättare sagt hörde. Många kanske blev väckta av en stor smäll, jag var i alla fall en av dom. Och vid 21-tiden såg det ut så här på kanske den enda platsen som fortfarande var vattenfyllt, den vägen heter Parkgatan. Och just Parkgatan har varit ett prblem för stan sen 1965 när den vägen invigdes, som den första planfria korsningen i Sundsvall, men ända sedan invigningen för 46 år sedan har vattnet hela tiden samlats i svackan som en stor pöl, och det gick bara fyra dagar sen invigningen när den första översvämningen kom.

Mer om denna ständigt vattenfyllda svacka finns i denna artikel i ST år 2005:

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.597958-sundsvalls-vattenfyllda-svacka

Ovädret märktes inte minst här hemma med störningar i både TV, bredband och telefon. Ett nästan 6 timmar långt avbrott blev det, och det är precis som att tiden skulle stått stilla. Istället fick jag följa information via det enda som fungerade, nämligen radion. Även om information kring TV, bredband och telefoni var det som man kanske väntade på mest, men det uteblev.

Ja, ännu en översvämning att lägga till Sundsvalls historia, och jag avslutar detta inlägg med lite bilder från Sundsvalls insjö.

..är över för den här gången, och faktiskt är det åratal sen jag var ute under så många dagar på gatufesten. Dom artister som ville komma var helt okej, bland annat Timbuktu och Sahara Hotnights är dom som jag kommer ihåg mest, och vad man kanske minns mest är att under tiden Timbuktu lirade så blev det gruff längst fram, vilket Timbutu hade synpunkter på, och som kunde stoppas. Han påängterade att våld och musik inte går hand i hand men att fred och musik är en bättre kombination. Det tackar inte minst polisen för. Tibuktu fick högsta betyg av ST men inte Sahara Hotnights, SH fick bara en tvåa av tidningen, med orden "bättre låtar kunde ni ha framfört".

Det var fredagen, men lördagen valde jag att gå omkring i det område som inte behövde inträde för, men till min förvåning var partytälten, marknadstånden och tivolit avspärrade och kunde endast nås av dom som hade biljett, så va det deffenitivt inte i fredags.

Och vad gör man då, jo man tar det man har, och då kom jag på snilleblixten att åka upp i parkeringhuset, allra högst upp, och visst funkade det alltid.

Men när man är på Gatufesten är man där sällan ensam, för flera utav mina tjejkompisar var ju också där, och när det finns en som avstår alkohol, medans andra bara tar för sig inne på området, så blir det efter att festen är slut, så blir det en hel del östrogen i bilen, kanske lite för mycket när hettar till hos vissa och det kan bli vad som helst, vilket det också blev. Så här gällde det att vara lugn och om möjligt, ha öronproppar till hands. Men det brukar ordna sig till slut, lika fort som det kom, under vissa förutsätningar förståss.

Under dessa dagar har det varit ganska soligt och varmt, vilket gjort att man tillbringar mer och mer tid i sommarstugan, och den stugan är helt fantastiskt med sitt läge vid en sjö. Det ger svalka under heta sommardagar, och för mig som naturfotograf öppnar det en del möjligheter i form av mycket fina naturbilder, som dessa:

Just den översta gillar jag, för just den får liksom fart på fantasin, vilket det också blir hos andra, vilket det gjorde förr i tiden. man trodde de var älvor som var ute och dansade på vattnet eller en äng, och fortfarande kallar man sådana fenomen för just älv-dans, vilket talar för sig självt.

Nu till veckans avsnitt av Hemliga Svenska Rum, som kommer den här gången vara något av en naturupplevelse, men långt ångt ner i underjorden, till skillnad från där jag håller till.

Ja efter att inte ha bloggat på över två veckor så kanske det är dags att uppdatera lite. Lite saker har hänt sen sist, bland annat så har jag börjat jobba, men utan fast schema utan hoppar bara in när det behövs, visst det kan kännas lite tråkigt ibland men man mår ändå bra av det, och så kan man njuta lite extra dgen efter att man har jobbat. 

Jobbet fortsätter i studion också, och det som man gör mest är att komma på nya melodier, och än så länge har jag inte gett upp att ha en som sjunger på mina stycken, det återkommer jag strax till. Istället vill jag komma på en bra sånglåt och en bra text, och det som jag har märkt inom musikskapandet är att man inte ska ha allt för bråttom, det finns en baksida med att man skriver eller skapar nåt på beställning.

För att citera till exempel Carl Larsson:

Ni arkitekter talar alltid med en rysning och ilska, om byggherrarna som vill sitta på er. Men själva passar ni alltid på att sitta på oss, målare och skulptörer.

Det är ingen idé med sånt ty det enda som vinnes är att vi tappar den så kallade sugen. Och arbetena bliva, ja hur ska jag säga, kastrerade.

Han skrev detta i ett brev till arkitekten Fredrik Liljekvist bakom dramaten, som menade att om man gör nåt inom konst eller vad som helst, så måste det gå på känsla, man måste själv känna att man verkligen vill, och sen vänta på rätt tidpunkt där man får skaparkraften och lusten till det där man vill skapa. Carl Larsson hade alldeles rätt när han skrev detta brev till Liljekvist, för samarbetet mellan Liljekvist och Larsson var inte helt smärtfritt alla gånger.

Även inom foto är detta sant, och man blev ju sugen vid senaste fetsen man var på, som var på en elt vanlig altan i Bosvedjan hos en kompis. På ett räcke stod en blomkruka, och där hittade jag denna blomma, ett utmärkt makro, så tack så mycket Frida säger jag. 

Nu tänker jag avsrunda med ett litet avsnitt ur den serie som kommer att pupliceras här under sommaren och hösten, och serien heter Hemliga Svenska Rum och avsnittet den här gången handlar om sveriges största militära och hemliga byggprojekt.

Melker Becker berättar mer.