Det är med blandade känslor som jag Buss-Robban lämnar Njurunda för att bli stationerad i stan. För snart tre månader sedan fick jag min fasta anställning på Njurundabussarna, och mycket har man lärt sig och jag stortrivs på det trafikområdet. Dock blev den här resan kortvarig, till januari försvinner två tjänster som gör att jag måste flytta på mig, och från och med 7 januari blir alltså min stationeringsort Sundsvalls tätort. Det dåliga är att jag måste lämna området man har trivts med och alla fina kollegor man jobbat ihop med och inte minst alla människor som tappert står och väntar på hållplatsen på oss som jobbar, därför känns det lite tråkigt att inte längre få vara med i arbetet inom kollektivtrafiken i och till och från Njurunda. Men jag ger inte upp hoppet om att en dag få återvända, för kul är det att köra där ute. 

Nu till rubriken, för när jag var helt grön i området bestämde jag mig för att utforska linjerna lite bättre, och en mörk höstkväll efter avslutat pass valde jag att utforska linje 126 som går mellan Njurundabommen-Lörudden-Galtström. Jag ville titta lite närmare på hur det såg ut på ställena där man vänder bussen och åker tillbaka. Galtström har jag varit många gånger förut så dit behövde jag inte fara, så då åkte jag istället till Lörudden, ett idylliskt litet fiskarläge med både åretrunt-bostäder och sommarstugor ca 1,5 mil från Njurundabommen. Jag åkte dit och kände igen mig på dom flesta ställena.

Jag ställde bilen på stället där bussen vänder och började undersöka eventuella hinder, faror och hur mycket utrymme som fanns att tillgå för en fullstor buss. Men bara när jag tog några steg ur bilen kom det fram en medelålders dam med hund fram.

Hon kom fram till mig och jag presenterade mig, "Hej, Robert heter jag och kommer från bussbolaget Nobina" sade jag då, men det jag möttes av var misstänksamhet och fientlighet. 

"Vad gör du här?" frågade damen, jag presenterade mig en gång till och jag sade att jag undersökte busslinjen eftersom det är här jag kommer att köra med bussen nästa dag, men damen verkade inte tro mig.

"Varför har dom skickat just dig" frågade hon, fortsatt misstänksam.

Jag tog det en gång till att jag var anställd vid bussbolaget Nobina som körde bussarna i Njurunda. 

Men det hjälpte inte, och inte blev det bättre när jag gång på gång förklarade att jag är en helt vanlig busschaufför som försöker underlätta i arbetet, jag visade upp mig i min fulla uniformsmundering men damen var fortfarande misstänksam. "Har du nån legitimation jag kan få se?" frågade hon till sist, och nu började jag tappa tålamodet och sade "Nej, det enda jag har är mina körkort, jag har inget bussförarleg att visa upp". Jag tänkte att enda sättet för att få den här kvinnan att tro mig var att jag skulle åka och hämta en buss från garaget, vilket var ganska omöjligt just då.

Till slut gav jag upp och sade "Jag har ändå gjort mitt här, nu ska jag ändå åka härifrån!". Jag hoppade in i bilen och körde därifrån mycket irriterad och förolämpad och hoppades på att när jag kom dit med bussen näsa gång att jag inte skulle mötas av den där fientligheten jag kände där ute på Lörudden.

Men jag kunde tänka mig att grunden till denna misstänksamhet som jag mötte till stor del berodde på att villainbrotten har ökat, och att folk är försiktiga och ser sig om kring, och att det bildats en grannsamverkan som är till stor nytta. 

Men nu ser jag framåt och hoppas att 2015 ska bli ett bra år, både inom jobbet och inom musiken, men det återstår att se. Men framför allt ska jag fortsätta kämpa och förhoppningsvis komma tillbaka till min rätta plats inom busstrafiken nämligen landsbygden.

Mer om det i senare inlägg...