Ingen kan ha undgått det åsk- och regnoväder som drabbade stan, eller rättare sagt hörde. Många kanske blev väckta av en stor smäll, jag var i alla fall en av dom. Och vid 21-tiden såg det ut så här på kanske den enda platsen som fortfarande var vattenfyllt, den vägen heter Parkgatan. Och just Parkgatan har varit ett prblem för stan sen 1965 när den vägen invigdes, som den första planfria korsningen i Sundsvall, men ända sedan invigningen för 46 år sedan har vattnet hela tiden samlats i svackan som en stor pöl, och det gick bara fyra dagar sen invigningen när den första översvämningen kom.

Mer om denna ständigt vattenfyllda svacka finns i denna artikel i ST år 2005:

http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.597958-sundsvalls-vattenfyllda-svacka

Ovädret märktes inte minst här hemma med störningar i både TV, bredband och telefon. Ett nästan 6 timmar långt avbrott blev det, och det är precis som att tiden skulle stått stilla. Istället fick jag följa information via det enda som fungerade, nämligen radion. Även om information kring TV, bredband och telefoni var det som man kanske väntade på mest, men det uteblev.

Ja, ännu en översvämning att lägga till Sundsvalls historia, och jag avslutar detta inlägg med lite bilder från Sundsvalls insjö.

..är över för den här gången, och faktiskt är det åratal sen jag var ute under så många dagar på gatufesten. Dom artister som ville komma var helt okej, bland annat Timbuktu och Sahara Hotnights är dom som jag kommer ihåg mest, och vad man kanske minns mest är att under tiden Timbuktu lirade så blev det gruff längst fram, vilket Timbutu hade synpunkter på, och som kunde stoppas. Han påängterade att våld och musik inte går hand i hand men att fred och musik är en bättre kombination. Det tackar inte minst polisen för. Tibuktu fick högsta betyg av ST men inte Sahara Hotnights, SH fick bara en tvåa av tidningen, med orden "bättre låtar kunde ni ha framfört".

Det var fredagen, men lördagen valde jag att gå omkring i det område som inte behövde inträde för, men till min förvåning var partytälten, marknadstånden och tivolit avspärrade och kunde endast nås av dom som hade biljett, så va det deffenitivt inte i fredags.

Och vad gör man då, jo man tar det man har, och då kom jag på snilleblixten att åka upp i parkeringhuset, allra högst upp, och visst funkade det alltid.

Men när man är på Gatufesten är man där sällan ensam, för flera utav mina tjejkompisar var ju också där, och när det finns en som avstår alkohol, medans andra bara tar för sig inne på området, så blir det efter att festen är slut, så blir det en hel del östrogen i bilen, kanske lite för mycket när hettar till hos vissa och det kan bli vad som helst, vilket det också blev. Så här gällde det att vara lugn och om möjligt, ha öronproppar till hands. Men det brukar ordna sig till slut, lika fort som det kom, under vissa förutsätningar förståss.

Under dessa dagar har det varit ganska soligt och varmt, vilket gjort att man tillbringar mer och mer tid i sommarstugan, och den stugan är helt fantastiskt med sitt läge vid en sjö. Det ger svalka under heta sommardagar, och för mig som naturfotograf öppnar det en del möjligheter i form av mycket fina naturbilder, som dessa:

Just den översta gillar jag, för just den får liksom fart på fantasin, vilket det också blir hos andra, vilket det gjorde förr i tiden. man trodde de var älvor som var ute och dansade på vattnet eller en äng, och fortfarande kallar man sådana fenomen för just älv-dans, vilket talar för sig självt.

Nu till veckans avsnitt av Hemliga Svenska Rum, som kommer den här gången vara något av en naturupplevelse, men långt ångt ner i underjorden, till skillnad från där jag håller till.

Ja efter att inte ha bloggat på över två veckor så kanske det är dags att uppdatera lite. Lite saker har hänt sen sist, bland annat så har jag börjat jobba, men utan fast schema utan hoppar bara in när det behövs, visst det kan kännas lite tråkigt ibland men man mår ändå bra av det, och så kan man njuta lite extra dgen efter att man har jobbat. 

Jobbet fortsätter i studion också, och det som man gör mest är att komma på nya melodier, och än så länge har jag inte gett upp att ha en som sjunger på mina stycken, det återkommer jag strax till. Istället vill jag komma på en bra sånglåt och en bra text, och det som jag har märkt inom musikskapandet är att man inte ska ha allt för bråttom, det finns en baksida med att man skriver eller skapar nåt på beställning.

För att citera till exempel Carl Larsson:

Ni arkitekter talar alltid med en rysning och ilska, om byggherrarna som vill sitta på er. Men själva passar ni alltid på att sitta på oss, målare och skulptörer.

Det är ingen idé med sånt ty det enda som vinnes är att vi tappar den så kallade sugen. Och arbetena bliva, ja hur ska jag säga, kastrerade.

Han skrev detta i ett brev till arkitekten Fredrik Liljekvist bakom dramaten, som menade att om man gör nåt inom konst eller vad som helst, så måste det gå på känsla, man måste själv känna att man verkligen vill, och sen vänta på rätt tidpunkt där man får skaparkraften och lusten till det där man vill skapa. Carl Larsson hade alldeles rätt när han skrev detta brev till Liljekvist, för samarbetet mellan Liljekvist och Larsson var inte helt smärtfritt alla gånger.

Även inom foto är detta sant, och man blev ju sugen vid senaste fetsen man var på, som var på en elt vanlig altan i Bosvedjan hos en kompis. På ett räcke stod en blomkruka, och där hittade jag denna blomma, ett utmärkt makro, så tack så mycket Frida säger jag. 

Nu tänker jag avsrunda med ett litet avsnitt ur den serie som kommer att pupliceras här under sommaren och hösten, och serien heter Hemliga Svenska Rum och avsnittet den här gången handlar om sveriges största militära och hemliga byggprojekt.

Melker Becker berättar mer.

En vecka har gått sen studenten, och visst har livet tagit och bytt skepnad. Nu är det jobb som gäller, men vet än så länge i vilken omfattning det blir heller. Men ett och annat har mna hunnit med och då tänker jag på mötena med arbetsförmedlingen. Och nu när det andra mötet är avklarat så känn sdet som om man skulle kunna byta bransch och bli yrkesförare.

För det som kanske låg närmast var ett jobb som bussförare eller lastbilsförare, men om jag skule välja så skulle bussföraryrket vara nåt, där man jobbar med människor på ett sätt som inte är möjligt inom lastbilsväsendet.

Och därför känns det extra bra att jag just nu står i kö till en sådan utbildning att kunna ta busskörkort eller lastbilskörkort. Och spänande blir det vad nästa steg innebär, och sedan vara färdigutbildad och sitta i en dubbeldäckare nånstans mellan Sundsvall-Umeå eller varför inte ännu längre, till Haparanda? Men är det nåt jag fåt veta så är det en del väntetid till sådana utbildningar, men skam den som ger sig där, som det heter.

Vad det gäller musik så är det lite nytänkande på gång, och det är för att just nu jobbar jag med ett stycke där sång finns med. Pararellt med att få fram musiken så jobbar jag också med en text som ska finnas med. Och när alla bitar är på plats så är det dags att efterlysa nån som vill och kan vara med, och är det någon jag är ute efter så är det en tjej med en mjuk och behaglig röst, och det kanske inte är så svårt.

Nu till dom sköna toner som jag eftersträvar när jag skapar musik, jag ger er Children of the River, med Secret Garden.

De mesta kring studenten handlar om lycka, förväntan, fest och flera möjligheter om hur man ska göra sen, och årets student var absolut inget undantag. Vlken festd et ändå blev. Allt började tidigt på morgonen i busbacken i Sundsvall, där man redan började med festligheterna, som sedan följdes av tävlingen Guldtrofén. Sen kunde man fira på allvar, men på Hedbergska blev det inga fler stipendier.

Dessa bilder är från i fredags, utom den överst till höger. Och bara att se dessa bilder markerar en glädjeyra som nästan aldrig vill ta slut.

Under torsdagen som Hedbergska skulle gå ut, var det förståss samma glädje som på Västermalm, bara det att på Hedbergska skulle man först spärra av en gata för att få plats md alla åskådare. men är det nåt jag tar med mig från den stunden var det här, jag gjorde en så kallad kupp med min mössa.

1) Går ut med.. silvermössa!?

2) Någoting händer när mössan går från silver till...

3)...slutligen vit, den traditionella mössan lever än.

Bilden är från Mediaprogrammet

Ja, hela det här inlägget skulle kunna göras hur långt som helst, men det finns det inte plats för här, men jag avslutar det här inlägget med bilder från när äntligen lastbilarna startade på Västermalms parkering, och studenterna äntligen fick göra sin tur i stan som grädde på moset.

Lycka till alla Sundsvalls studenter!

Om mindre än 15 timmar står man där, påväg att ta steget ut i vuxenlivet och det är här, vid Hedbergska allt händer, med glada studenter på trappan som tas emot av anhöriga på gatan nedanför. Dock kommer trafiken och bussarna att ledas om så att detta inte störs. Sen äre bara att hoppa på flaket för en tur till stora torget med kompisarna.

Och för första gången på över ett år kommer en väderprognos från yr.no på denna sida, och för morgondagens del ser det lovande ut.

Ja, imorgon mommer det vara en glädjes dag för många, som visserligen börjar lite småjobbigt, när man ska vara i busbacken kl 7, och som guldtrofén sedan ska ta över med volleyboll, streebasket och slutligen dans, en timme senare. men frågan är om vi kommer att delta vid alla grenar, och förmodligen är det dansen som uteblir för oss, eftersom vi överhuvudtaget inte har nån dans.

Själv tycker jag att är det nåt man kan vara utan så är det Guldtrofén, syftet med den tävlingen är man får gå ut först på trappen om man vinner, och man får en ära som är kort och som ganska snart glöms bort. Visseligen kommer troligtvis denna tävling att fortsätta, men frågan är om fler delar mina tankar om denna.

Men nu nog snackat om detta, för nu börjar allvaret.. 

Sen förra inlägget har det inte hänt så väldigt mycket, man tar bara igen sig och laddar inför det som ska komma, för det är knappt två dar tills det är dags, och det börjar tidigt på morgonen och slutar sent på natten. Först champangne-frukost, föjt av guldtrofén, avsked och sen börjar festandet.

Men eftersom dagarna kommer som dom gör, kan man ju inte låta bli att titta tillbaka, och göra en liten summering av dem tre år man gjort sig av med, titta bara. 

Första året (2008-2009)

Efter att ha förberett sig efter en tid på högstadiet med diverse motgångar och en del beskymmer inom familjen som tärt hårt på en personligen, både fysiskt och psykiskt, så börjar man om på nytt. Jag väljer Handelsprogrammet efter mina egna tankar på vad man vill göra sen och att jag hört att det var ett bra val, dvs jobba inom affärsvärlden osv.

Väl där kommer man in i en ny roll, hamnar i klassen HP08A, där miljön på skolan är delvis ny och lite främmande, men det går fort att vänja sig, och sedan har man lyckats komma in i livet som gymnasie-elev, efter några trevande steg.

Avslutar första året bra med rätt så höga betyg, och beröm från rektor på stående fot det året.

Andra året (2009-2010)

Klasserna görs om, och man får hamna i en ny klass känns det som, som nu heter HP08B och inte HP08A. Lite bekymmer dyker upp igen men med tiden blir dom lösta. År två hör till det mest intensiva året under hela min gymnasietid, med täta scheman, och en högre svårighetsgrad, men man lyckas ta sig igenom det ändå med bra resultat.

Det var under det här året som förtroendeuppdragen börja komma,  uppdrag som elevskyddombud och representant i PF (programforum) blir känt , och med det hade man fått en dold men ändå en central roll i skolmiljön, vilket har varit positivt för både mig och skolpersonal. Under hösten var en av dom mest jobbiga tiderna under året, som jag varit med om, med en APU som krävde sitt och en skola som trots APU:n fortsatte som vanligt delvis, det gjorde till och från att "jobba för mycket" hade en större betydelse, tack och lov kom jullovet så småningom som en välbehövlig paus.

Och det var nu som skolan började kännas lite tungt med alla scheman, man började ifrågasätta sig själv om man hade gjort rätt, en fråga som fick svaret ja ett tag senare, och med sommaren känndes allt rätt inför hösten.

Tredje året (2010-2011)

Börjar segt, mycket beroende på att år tre har ett lugnare tempo, och allt börjar så småningom ta slut. UF-företag var det som dominerade under hösten och våren, som började med ett bakslag, men som ändå blev ett projektarbete. 

Förtroendeuppdragen fortsätter, men nu är man elevhuvudskyddsombud istället, och under sommaren pågick en flytt till stora Hedbergska, med ett större ansvarsområde som följd. Med den obligatoriska APU.n som kom under våren ställdes ännu orken på sin spets som under år 2, med både förtroendeuppdrag, vanliga lektioner och med hårda APU:n, men nu var det fråga om anpassning på APU:n så man slapp jobba för mycket, vilket jag är väldigt glad och tacksam för, inte vill jag bli helt orkeslös inför slutet av den här skoltiden.

Så efter tre rätt så tuffa år, kan jag nu se framåt på både studeten som man längtat till, och till en framtid där man sysslar med det som man vill göra, för skoltröttheten börjar kännas på allvar, och då behöver man göra nåt annat, testa andra grejjer. Vissa väljer att åka ut och resa och se världen, andra väljer att jobba ett tag utomlands. Vägarna ser olika ut, så även för mig, och jag väljer det som jag anser vettigt. Men vad det är frågan om, får framtiden avgöra helt enkelt.

I onsdags var det ju lärarlunch ute i Galtström, och jag kan bara säga att laxen som serverades var supergod, och man ångrar sig inte en sekund att man valde lax framför kotlett, som var det andra alternativet. Men om man kollade på kopisarnas talrikar så var det inte så farligt.

När så lunchen var avklarad så skulle våran rektor som följde med oss, hålla ett litet tal. Mycket av det tal han höll var ju ett traditionellt tal som rektorer och lärare brukar hålla när läsåret väl börjar ta slut. Det som jag noterade med rektorn var att han inte stod tomhänt där, han höll i ett stort vitt kuvert med ett namn, men jag visste inte vad det var för nåt eller vad det stod på kuveret. Alla väntade på hur det skulle sluta.

När en applåd avlöstes och sedan tystande, så fortsatte han med att snacka. Men den här gången gick det åt ett annat håll, han sade att han hade ett stipendium att dela ut till en elev som fanns bland oss, därav kuveret. Det första som dök upp i huvudet, var att det måste va nåt som inte berör mig. Men när så slutligen rektorn sade mitt namn, så kunde jag bara konstatera att jag hade fel, men upplevelsen och känslan som bestod av förvåning och inte minst glädje, tog över allt mer. Applåderna lät inte vänta sig.

Stipendiet bestod av ett belopp på 1 000 kr, motiveringen går att se här ovan.

Senare på kvällen var man ute på fest, för nu äre trots allt mindre än en vecka kvar till studenten, och till skillnad från dom andra festerna, så var efterfesten den här gången ganska lång för mig personligen, hem kom man när klockan var åtta på morgonen, och visst är det så att när man har kul, då spelar det ingen roll vad klockan är, så enkelt är det. Men visst var natten påtaglig dagen efter, när man fått knappt 5 timmars sömn.

Och som ni vet så är vi inne i juni, vilket gör att många tänker på sommar, även om vädret kanske säger nåt annat. Därför tror jag att sommarkänslorna får komma till sin rätt, särskilt efter det här musikstycket.