I onsdags var det ju lärarlunch ute i Galtström, och jag kan bara säga att laxen som serverades var supergod, och man ångrar sig inte en sekund att man valde lax framför kotlett, som var det andra alternativet. Men om man kollade på kopisarnas talrikar så var det inte så farligt.

När så lunchen var avklarad så skulle våran rektor som följde med oss, hålla ett litet tal. Mycket av det tal han höll var ju ett traditionellt tal som rektorer och lärare brukar hålla när läsåret väl börjar ta slut. Det som jag noterade med rektorn var att han inte stod tomhänt där, han höll i ett stort vitt kuvert med ett namn, men jag visste inte vad det var för nåt eller vad det stod på kuveret. Alla väntade på hur det skulle sluta.

När en applåd avlöstes och sedan tystande, så fortsatte han med att snacka. Men den här gången gick det åt ett annat håll, han sade att han hade ett stipendium att dela ut till en elev som fanns bland oss, därav kuveret. Det första som dök upp i huvudet, var att det måste va nåt som inte berör mig. Men när så slutligen rektorn sade mitt namn, så kunde jag bara konstatera att jag hade fel, men upplevelsen och känslan som bestod av förvåning och inte minst glädje, tog över allt mer. Applåderna lät inte vänta sig.

Stipendiet bestod av ett belopp på 1 000 kr, motiveringen går att se här ovan.

Senare på kvällen var man ute på fest, för nu äre trots allt mindre än en vecka kvar till studenten, och till skillnad från dom andra festerna, så var efterfesten den här gången ganska lång för mig personligen, hem kom man när klockan var åtta på morgonen, och visst är det så att när man har kul, då spelar det ingen roll vad klockan är, så enkelt är det. Men visst var natten påtaglig dagen efter, när man fått knappt 5 timmars sömn.

Och som ni vet så är vi inne i juni, vilket gör att många tänker på sommar, även om vädret kanske säger nåt annat. Därför tror jag att sommarkänslorna får komma till sin rätt, särskilt efter det här musikstycket.